Poesi
Elin Kvicklund
Vid det kala trädet
Edition Tegnér
Att minnas är att bli till, säger vissa, men här är det tvärtom. ”När jag möter ett minne” står det i början, ”är det jag som viker undan vi kan ju inte båda finnas.” Det förflutna och nuet går helt enkelt inte ihop.
På sista sidan, vid barndomens stenkälla, tar diktjaget äntligen plats i sitt liv – ”minnena får maka på sig det är jag/ som ska lägga mig ner öga mot öga med daggkåporna nu”.
Naturen, sjöar och skog, speglar en tid när pappan inte hade försvunnit. Han badade och fiskade med sin dotter på ”en plats som inte längre finns”. Jag undrar så över den nya familjen han bildat – småsyskon som diktjaget inte får träffa, en frånvaro som gör vreden omöjlig: ”svårt att säga emot/ den del av dig du håller undan.”
Vad hände? Det får jag inte veta. Jag måste nöja mig med att bara se själva smärtan. Den är aldrig påstridig eller högljudd. Mellan bokens korta texter, scener från nuet och det förflutna, blöder den fram.
Pappan återser sin vuxna dotter, men kanske är det bara ett avsked. Diktens jag bär sin sorg lugnt och värdigt. Hon inser att även pappan sörjer.
Elin Kvicklund frestas inte att göra sin bok till en rasande uppgörelse. I stället blir det jag, läsaren, som gråter av vrede. Och samtidigt är detta så vackra dikter – vackra så det gör ont.
Elin Kvicklund är medarbetare i UNT och recenseras därför av Maria Küchen, författare och kritiker i Sydsvenskan.