Noveller
Ola Larsmo
Rädslan
Kaunitz-Olsson
Envar har rätt till sin berättelse. Det är ett nutida mantra till stöd för individen, ibland för minoriteten, en annan gång för den underordnade. I Ola Larsmos novellsamling "Rädslan" skaver verklighetens olika versioner mot varandra, som en litterär variant av kvantfysik. Alla berättelser är inte sams med sina deltagare.
En ung pojke upptäcker sin dubbelgångare, ett slags tvilling som ser likadan ut och bor i en lägenhet bara en bit bort och har en far som arbetar på en alternativ fabrik. En kvinna drömmer om en ny bostad där de grå linoleumplattorna inte fyller tillvaron. Bara för att finna att det ställe som hon flyttar till inte existerar på kommunens plankartor. Både hon och sambon finns till, men det drömda läget är just – drömt.
"Rädslan" består av hårt skurna berättelser, ganska kargt infogade i svensk folkhemsmiljö, prydliga förorter och rejäla brukssamhällen. Samtidigt är miljöerna illusioner. Verkligheten är bara nästan verklig och man tänker naturligtvis på den jubilerande Franz Kafkas novell "Förvandlingen" där en man vaknar upp en morgon och finner att han har förvandlats till en insekt. Fullt så dramatiskt spejsad är inte Ola Larsmo. Han arbetar med antydningarnas detaljer och ställer frågan: Vad sker om vår alldaglighet plötsligt förvandlas till det nästan-alldagliga? När det skevar en aning så att den framberättade arbetskamraten en dag försvinner ur sin berättelse?
Historieskrivningen har sin kontrafaktiska möjlighet, men är oftast ofruktbar på grund av sin komplexitet. Vad hade hänt om Hitler stupat i första världskriget? Om Stalin blivit präst i stället för diktator? De första dagarna efter det alternativas inträde händer nästan ingenting. Därefter börjar den nya versionen ta form. Och ungefär som i den evolutionära processen blir resultatet alltmer fantastiskt.
Ola Larsmo söker som författare vanligtvis resonemang som kan verifieras och falsifieras. Här korsar han gränsen för det tillåtna och skriver om det som kunde vara möjligt. Långsökt? Nej, den avslutande titelnovellen handlar om rädslan som reellt hjärnspöke, som något som kan övervinnas, eller åtminstone uthärdas. Det är fascinerande, sinnesvidgande och en aning förvirrande. Ett slags lättnad efter sakprosans stränga krav på fakticitet. För tänk om vi alla kan handla så att ett bättre alternativ kan bli den önskvärda verkligheten?