Roman
Carina Burman
Döden tar semester
Albert Bonniers förlag
Det är slående hur olika materialtröttheten i svenska språket drabbar berättande konstformer. Tv-teater med några år på nacken upplevs som högst besvärande, likaså viss skönlitteratur från mitten av 1900-talet, särskilt kärleksromaner, barnlitteratur och deckare. Högläsning av "Pelle Svanslös" originalutgåvor kräver engagerad simultantolkning, samtidigt som Tove Janssons böcker om Mumintrollet känns förvånansvärt tidlösa.
En bärande faktor kan vara den realistiska dialogen som speglar talat språk, med sina tilltalsformer, trendiga ordval och slang-uttryck, gångbara i sin samtid, men så snabbt uttjänade. Och just dialog finns det som bekant mycket av i deckare, för hur skulle annars mördaren kunna försäga sig?
Hade jag hittat ”Döden tar semester” i en låda på vinden bland romaner av brittiska deckardrottningar, utan att veta att den var skriven i dag och inte på 1950-talet, hade jag nog lagt tillbaka den igen. Visserligen trevlig för regniga dagar, men alltför gammaldags språk. Men så är Carina Burman ett geni som stilistisk imitatör och trollar läsaren fullständigt med multipla metanivåer. Det visade hon senast med den historiska romanen "God natt Madame" (2021) skriven med en air av 1700-talssvenska strösslad med franska uttryck.
"Döden tar semester" utspelar sig våren 1956 när den utarbetade deckarrecensenten Florence (Florrie) Granat svimmar av på redaktionen. För att vila upp sig åker hon på bussresa till Rom. Bland det lilla sällskapet finns belevade adjunkter, en präst med hemmadotter, en försupen läkare, ett konstnärspar och fyra donnor från Småland. Inledningsvis förlöper resan "utan mankemang"; man gör bekantskap, lägger av titlar, inleder "semesterkurtis" samtidigt som bussvärdinnan Elise undervisar om Europas sevärdheter – för det här är också en bok späckad med fakta, värdig en reseguide. Plötsligt dör en av passagerarna och Miss Marple, förlåt, Florrie Granat, misstänker mord och mörka hemligheter.
Det tar några kapitel att acklimatisera sig i 1950-talsjargongen men sedan vill man mer än gärna följa med på resan till Rom. Och det trots lite för lite mord. Här är det vägen och bildningen som verkligen räknas.