Poesi
Mariam Naraghi
Jägmästarna säger
Norstedtst
Ordet "surrealistisk" har erövrat svenskt vardagsspråk. Så fort en händelse inte är gråvanlig kläms ordet in. Som vore erfarenheten verkligen lika omvälvande knasig som en målning av Salvador Dalí.
Nå, anglicismer kommer och går men i Mariam Naraghis dikter ter sig världen just surrealistisk. Där är hon liksom Dalí unik med sin kombination av igenkännlighet och total fantasmeri i uttrycket.
Hallucinationen är vardag i hennes nya diktsamling "Jägmästarna säger". Mest bjuds det på uppsaliensiska platser av overkligt slag; McDonalds vid Fålhagsleden och Ångströmlaboratoriet för att nämna några. Platsangivelserna intimiserar dikterna med alldaglighet, samtidigt som där sker märkligheter; en trappa vid Ulltunaallén är ett segel. Den är ett mirakel, precis som cykelspåren genom Engelska parken; strängar som släpper från instrumentets greppbräde med väldiga ploing.
Men inte bara Uppsala är surrealistiskt, mest allting är något annat; en mor bekymrar sig över sin flugpojke, en rondells grönska hedrar trafiken, Tunåsens tallar är troligen fulla av sand.
Poesins uppgift är att göra mer av verkligheten genom att upphäva den. Att det då ibland, som hos Mariam Naraghi, blir rent obegripligt, ja, det får man helt enkelt ta. De flesta frågor i livet förblir ju obesvarade, fast man funderar i årtionden. Här väcks undret i de rum som våra liv besöker. Elljusspåret, lägenheten och förskolan. Det räcker långt så. Dessutom är det roligt och väldigt begåvat.