När jag kom i kontakt med LowRain första gången var i det begynnande 80-talet. Ett gäng talangfulla och musikaliskt brådmogna gymnasister som hade samma idoler som jag själv: Roxy Music, David Bowie, TalkingHeads, Magazine och några till. Jag blev direkt imponerad av deras låtar och skickliga musikalitet. Framgången gick dock inte deras väg och bandet splittrades efter en och efterlämnade några smått förkomna inspelningar som enda spår, förutom i minnet.
Det var därför med förväntningar, dock förstås modifierade av den långa tid som förflutit, som jag gick till Katalin. Av den ursprungliga kvintetten fanns karismatiske sångaren och gitarristen (med mera) Lennart Wåhlin, skickliga gitarristen Kalle Samuelsson (världens mest långhåriga sjökapten) och duktiga saxofonisten Inge Andersson (numera bosatt i Paris). Basisten Hans Ek har gått vidare in i den mer klassiska repertoaren som dirigent (kan höras med Bowie in Berlin om ett par veckor i Konserthuset) och Robert Halldin har gått in i evigheten.
För att fylla ut kostymen hade man denna gång med sig Carin Matsson, sång och slagverk, Ulf Rockis Ivarsson på bas samt Jonas Tyskhagen, trummor.
Från inledande instrumentala stycke som påminde om det album av Bowie man tagit en del av sitt namn ifrån, ”Low”, till avslutande extranummer lät det riktigt bra om bandet – om man bortser från en inte alltid perfekt ljudmix med aningen högt ljud. Medlemmarna visade tydligt att talangen sitter i flera decennier senare och de flesta låtarna har en tidlös artrock-känsla. Flera låtar är också skrivna betydligt senare än det material jag hörde inspelat på 80-talet. Det handlade om smart rock, snyggt framförd med ett ibland härligt röj. Sista låten lät förvånansvärt mycket som ett hungrigt och ungt Rolling Stones, oväntat.
Medlemmarna har också en bra närvaro på scenen. Kalle Samuelsson for över scenen med sin gitarr och Lennart Wåhlin har den där speciella rockstjärneframtoningen. Inge Andersson blev som en saxofonjoker på flygeln. Speciellt Carin Matsson i vid balettkjol bidrog också till det visuella.
Ett roligt grepp var att låta David Granditsky intervjua originalmedlemmarna efter konserten, fast det borde ha gjorts som inledning i stället.
LowRain borde låta spela in sin musik ordentligt. Den har stått sig bra genom åren, och det färskare materialet gav mersmak.