Konsert
Uppsala Akademiska Kammarkör
L Auerbach: Sogno di Stabat Mater. Øyvor Volle, violin; Ylvali McTigert Zilliacus, viola; Niklas Brommare, vibrafon. Giovanni Battista Pergolesi: Stabat Mater. W A Mozart: Requiem K 626. Uppsala Akademiska Kammarkör. Dirigent: Stefan Parkman. Solister: Alexandra Büchel, sopran; Katija Dragojevic, alt; Tobias Westman, tenor; John Erik Eleby, bas.
UKK, torsdag
Till stor sorg för älskare av körmusik blev den traditionella nyårskonserten inställd. Som många andra hade jag svårt att förstå. En lång rad av fina musikupplevelser bröts nu, skulle något komma istället?
Så småningom klarnade det. Kammarkören skulle under Uppsala Kammarorkesters paraply under våren framföra några stora körverk. Inte vilka körverk som helst: Mozarts Requiem och Pergolesis Stabat Mater och dessutom, ett inledande, modernt inslag. Den rysk-amerikanska kompositören Lera Auerbach har i sitt verk Sogno di Stabat Mater velat skapa "en syn från vår tid på Stabat Maters ämne" som är Jesu moders sorg inför sonens lidande och död på korset.
Resultatet var gripande. En förälders sorg över mistade barn är en tragisk verklighet idag i Ryssland och Ukraina. I musiken blandades rytmiska mönster, som påminde om automatvapen, och svåruthärdliga dissonanser från instrumentsolisterna med fragment från originalkompositionen. Därefter fortsatte man utan paus med dennas inledande åtta satser. Den innehöll enstaka hoppfulla, till och med glättiga satser som dock avlöstes av partier fyllda av allvar och djupaste sorg. Sorgen är densamma nu som då – känslorna överbryggade seklerna.
Mozarts Requiem är ett stort körverk. Orkester och solister har huvudsakligen stödjande och ornamentala funktioner, som när en trombon illustrerar domsbasunen, och de fyra solisterna gjorde alla, liksom i Stabat Mater, gedigna insatser.
Men det är kören som i sina långa partier har uppgiften att spegla först fruktan och, så småningom, lugn och tillförsikt inför döden. Den lyckades under Stefan Parkmans erfarna ledning till hundra procent med detta. De ljusa böjliga sopranstämmorna och de auktoritativa basstämmorna var bärande pelare i detta tonbygge. I Offertorium upprepas gång på gång bönerna om frälsning för att i den avslutande Communio utmynna i visshet: Gud är god för att han måste vara god. Han kommer att förlåta oss – det är trots allt hans yrke.