Det går hett till i de norduppländska skogarna. Platsen kunde vara ett av de nedlagda slotten eller vallonbruken, där man med hårt arbete kämpar för sin överlevnad. Överskottet går till familjens professor i Uppsala. Godset i Anton Tjechovs Morbror Vanja har blivit ett hotell. Hit anländer professor Serebrjakov som emeritus och inleder ett lättingsliv, som snart kommer att prägla hela verksamheten.
Svågern Vanja översvämmas av kättja vid åsynen av professorns hustru Jelena. Inte heller läkaren Astrov kan hålla fingrarna i styr. Jelena själv, Serebrjakovs unga hustru, är inte oberörd. Även dottern i första giftet, Sonja, dras in i kärlekskarusellen. Den höga pulsen hos föreställningen har kommit till för att dölja all den tomhet som kännetecknar de här personernas tillvaro. Och därmed blivit den verkliga drivkraften, på jakt som de är, var och en, efter den tryckstyrka i livet som tillhör dagens mest åtrådda värden.
Regissören Yana Ross går i sin uppsättning i närkamp med all den leda, alla havererade drömmar och all längtan som genomströmmar Tjechovs pjästext. Hon har vädrat ut allt vemod och all sentimentalitet, som brukar finnas med. I stället är det öppna spjäll som gäller. Här dominerar hysterin som en del av vår samtids uppdrivna livstempo. I bakgrunden finns centraleuropéen Frank Castorf, vars ande vilar över åtskilligt.
Dekonstruktionen sätter också sina spår i Zane Pihlstroms scenografi med glasskivor och spel i dubbla skikt. Rockmusikens rytmer ger pulsen i förloppet. Det är höga decibeltal och dito promillevärden som gäller. Yana Ross kan sin Tjechov och tillåter sig att både flytta i texten, göra tillägg och strama åt när så behövs.
Gustav Levins Serebrjakov odlar sin hypokondri och sina översittarmanér så det står härliga till. Som hans hustru Jelena blandar Linda Kulle olycka med beräkning till en förförisk brygd. Eli Ingvarsson och Logi Tulinius som bögparet ger pjäsen nya dimensioner. Annars är det inte så noga vem som kysser vem. Som läkaren Astrov predikar Yngve Dahlberg klimathot, så han till slut inte ens tror sig själv. Mathias Olssons Vanja har det i särklass rikaste registret. Han står även bakom det kaos som uppstår i försäljningsscenen och överskrider kokpunkten. Med glimten i ögat och mer än en räv bakom örat ser regissören Ross dock till att det reder upp sig på slutet.
Undantaget är Emelie Wallbergs känsligt fångade Sonja, garanten för att förlagan aldrig helt släpps ur sikte. Dra på lite mera i början, bara! Annars är det oavlåtligt fängslande och sevärt.