Poesi
Sandra Lim
En märklig sak
Övers. Lars Gustaf Andersson
Rámus förlag
Det går att skönja ett framträdande mönster i en stor del av utgivningen av svensk samtida poesi, särskilt när den ställs vid sidan av utomeuropeisk lyrik. Jag vet inte hur många tematiska svenska diktsamlingar jag har läst på senare år, förvisso mycket bra sådana, som söker utforska ett precist ämne – eller en händelse – och som poeten tar sig an och borrar sig in i med varierande form och stil. Temat avhandlas minutiöst och varje avvikelse från det angivna ämnet vill förklaras för att undvika spretighet.
Som ett uppfriskande brott mot denna lyriktrend kommer nu "En märklig sak" av den hyllade sydkoreansk-amerikanska poeten Sandra Lim. Det är tack vare det lilla men modiga Malmöbaserade bokförlaget Rámus. På inrådan av sin tidigare Nobelpristagare, den nu avlidna poeten Louise Glück, har förlaget valt att introducera Lim på svenska med hennes tredje diktsamling "The curious thing" från 2021.
"En märklig sak" erbjuder en palett av fristående dikter som liknar surrealistiska filmscener av spridda livserfarenheter. De binds inte ihop av ett tydligt tema, utan av medvetandets och minnets unika subjektivitet. Dikterna rör sig mellan dröm och verklighet, över tiden och kartan; från barndomen till "mitt i livet" och hoppar mellan Lims födelsestad Seoul i Sydkorea till hennes uppväxt i San Francisco.
"Jag såg alla filmer av Luis Buñuel på en vecka:/ mörkret var utsökt. Jag kunde nästan känna dess doft./ Jag var inte ung, jag var inte gammal, jag hade bara/ börjat knapra på det som låg framför mig."
Sandra Lim skriver med en prosaelegant enkelhet som verkar både visuell och inbjudande. "En märklig sak" består av en klassisk uppställning dikter av utsökt filmisk karaktär. Många av dikterna är både kuriösa och bär spår av en hisnande avgrund som var som helst tycks kunna öppna sig; i kärleksrelationer, i skrivandets natur, i vardagen. Men även om svärtan i dikterna är påtaglig finns här en hoppfullhet och obrytbar tillit till livets märkvärdighet som sätter tonen för samlingen – och som lämnar få läsare oberörda.
"Vad älskar mänskohjärtat?/ Att gå, att ha så långt att gå,/ in i djupaste natt!/ Utmaningen nu/ är att föra fram hjärtats/ överlägsna glädje:/ Det är en sten/ utslungad ur en vulkan."