När Dum och dummare kom ut var jag tolv år, och jag tyckte filmen var något av det roligaste jag hade sätt. Scenerna med bilen som liknar en hund, det bisarra snöbollskriget, och Jeff Daniels som slickar på en frusen metallstolpe och fastnar med tungan var legendariska på skolgården.
20 år senare gör Jeff Daniels och Jim Carrey om sina roller som de obotlig korkade Larry och Lloyd. Det är ingen succé.
Jag hade visserligen inga förhoppningar om att jag skulle tycka om den här lika mycket som jag tyckte om föregångaren när det begav sig, men tänkte ändå att bröderna Farrelly (som både regisserat och skrivit manus) samt huvudrollsinnehavarna skulle ha åldrats med någon slags värdighet. Tyvärr inte – snarare tvärtom.
I Dum och dummare 2 ger Harry och Lloyd sig ut på ännu en roadtrip, den här gången för att leta efter Harrys hittills okända dotter. Harry har problem med en njure, och behöver hitta en lämplig donator. Förhoppningen är att dottern – som adopterades bort till en nobelprisvinnande fysikprofessor – ska ställa upp och rädda hans liv.
Om något är kompisarna ännu dummare nu, och skämten handlar ännu mer om bajs, våld och rasism. Dessutom verkar Harry och Lloyd ha tappat godheten som gjorde att de blev lite älsklingsvärda i den första filmen – här är de i det närmaste hjärtlösa.
Efter ha sett Dum och dummare 2 var jag tvungen att ta reda på om den första filmen verkligen var lika dålig. Men efter att ha sett om stora delar kan jag konstatera att även om den är långt ifrån ett mästerverk, så jämfört med det här så är det oerhört sofistikerad komik. Jag hoppas att inte ens mitt tolvåriga jag skulle ha gillat Dum och dummare 2.