Man kan ju alltid ställa sig frågan om varför man väljer att filma myterna från Bibeln just nu. Nyss kom ”Noah”och nu ”Exodus”. I Ridley Scotts fall skulle jag nog säga. ”för att han kan”. Den filmteknik som finns i dag går att göra vas som helst med, forna tiders regissörer som Cecil B DeMille skulle ha gett vad som helst för den möjligheten.
Men så måste man då ha ett manus. Ett bra manus. Och att hämta sina historier direkt ur Bibeln är ingen självklart bra idé, hur bra man än filmiskt kan framställa dem. Vad säger oss sagan om Moses uttåg ur Egypten drygt 1300 år före vår tideräknings början? Just inget skulle jag svara. För oss som genomled en nästan fundamentalistisk kristendomsundervisning i skolan är det ju en välbekant historia. Men det har alltid framstått som en obegriplig intrig. Om nu Israels gud kunde uträtta en mängd underverk för att få hem folket efter 400 års slaveri i Egypten, varför inte bara bestämma sig och lyfta hem dem? Varför måste egyptierna plågas och deras oskyldiga barn dödas?
Okej, om bara Ridley Scott gjort en riktigt bra film av det så hade han kunnat förlåtas i högre grad. Nu berättar han i makligt tempo och skippar han hela den psykologiska bit som finns här, om två unga män som vuxit upp tillsammans och samlat på sig avundsjuka och rivalitet. Istället låter han berättelsen drunkna lika mycket i sina storslagna bilder som den Egyptiska armén gör i Röda havet.
Moses gestaltad av Christian Bale blir en sedvanlig hjälte som när han väl blir klar över sitt judiska (eller hebreiska som man hela tiden säger här) ursprung griper tag i sitt folks öde och följer sin guds plan.
Det hela utspelas i maffiga scener som nog är det mest storslagna jag sett. Så långt är det roligt en stund, likaså att se Egyptens storhetstid åskådliggjord i suveräna miljöer och detaljer. Eftersom Scott förmodligen tänkt sig en religiös publik är det mycket blod och manspillan, men inget sex. Om det eventuellt kom djur till skada eller inte under inspelningen framgår det inte av någon eftertext, men illa ser det ut.
Mest intressant är framställningen av Jahve (Israels gud) som en liten tjurig pojke. Där någonstans börjar bilden av en allsmäktig men hämndlysten och ganska ond gudsbild bli begriplig. Den pojken skulle behöva en snäll mamma eller pappa som lärde honom medkänsla och rätt och fel. Nu handlar tyvärr inte filmen om det.
Det hade den vunnit på. Den här historien har egentligen gjorts tusen gånger tidigare.