Teater
Teaterterapin: Fadren
Uppsala stadsteater, Intiman
Manus och regi: Emma Roswall
Medverkande: Jakob Fahlstedt, Ellen Edlund, Jeff Lindström
17 september
Det börjar låta som en klyscha att hänvisa till kulturförmörkelsen och efterföljande gryning i pandemins kölvatten när man ska skriva om teater. Men nog känns det som en slags pånyttfödelse att beträda Uppsala stadsteater, som fått en makeover, när den första premiären äger rum. Det sker dock i småskalig form, på minsta scenen Intiman, där teatern bjuder in på ett nytt koncept – after work-teater, som är som soppteater fast med ett glas vitt istället. Och även om nyöppnandet är i publika mått minimalistisk, så är dramatiken desto mer storstilad.
Det rör sig om Emma Roswalls lösa nytolkning av August Strindbergs ”Fadren”, eller kanske kan man kalla föreställningen för ett hopkok av tv-serierna ”Scener ur ett äktenskap” och psykoterapidramat ”In treatment”. Resultatet är hur som ett dråpligt kammarspel som utspelar sig hos Jakob Fahlstedts parterapeut som bär både drag av inkännande mjukisman och sadistisk kick off-ledare. I terapisoffan möter vi Henrik och Anne, som väntar sitt första barn, men vars relation är lika lättantändlig som ångorna på en bensinmack. Minsta lilla antydan till kritik från den ena parten till den andra och POFF – ett gräl bryter ut där det petas i nya och gamla oförrätter. Den ene är på vippen att bli utbränd och den andra känner sig ensam och osedd. Konfliktytan slår i mellangärdet på vem som helst som har levt i ett monogamt parförhållande en längre tid.
Lösningen? Att iscensätta delar av just ”Fadren”, Strindbergs psykologiska könskrigsrysare där hustrun Laura manipulerar sin Ryttmästare till make över vansinnets rand. Det visar sig att under ytan av vad som verkar vara parets förlorade förmåga att kommunicera ligger djupare missförtroenden begravda – inte olikt paret hos Strindberg. Ellen Edlund och Jeff Lindström skruvar upp det moderna parets ömsesidiga förtret från det igenkännbara vardagskomiska till en slags universell urkonflikt mellan könen i dialog med Strindbergs text. Jakob Fahlstedt gör en kusligt porträttlik förvandling till Strindberg själv, och likt en demonisk Cicero visar han sig ha fler insikter om parbildandets dödsfällor än vad man kunnat ana.
Jag vet inte om jag skulle rekommendera just den här typen av parterapi för att lösa upp fnurror i äktenskapstråden, men tycker att ”Teaterterapin: Fadren” är värd att sitta en session.