1943. Kurt Seidel står ensam på bryggan vid pensionat Schoberstein. Det är tidigt på morgonen, och när han ser ut över det lugna Attersees vattenyta ser han tillbaka på en välbehövlig semester. Snart måste han röra sig upp mot huset på kullen och packa sina saker. Klämma ned fötterna i trånga höga stövlar och återvända till tjänsten vid Treblinka. Först ett dyk bara, ned i det svala vattnet.
2006. Attersees yta varierar med väder och tycks ibland öppna, ibland sluta sig. En rymd, ett lock eller en spegel? Berättaren, som rest hit med sin familj, kan inte se klart, inte ta in helheten. Miljön styckas upp i enskilda sinnesintryck. På nätterna drömmer hon om ett märkligt rum. Allt är fel. Golvet sluttar, det luktar grav och jord. Spetsgardiner hänger under fönstret, ned till golvet. En skev plats. Varför är hon här?
Caterina Pascual Söderbaum föddes 1962 och dog förra året. 2001 publicerade hon den hyllade Sonetten om andningen, och var annars verksam som översättare. ”Den skeva platsen”, hennes andra och sista bok, grundas i en familjehistoria. Strax under nuets yta finns en dunkel lägenhet i sjuttiotalets Barcelona. Där växer Caterina upp med pappa, spansk militär, och sin unga mamma från Uppsala. I vardagsrummet hänger en vacker dolk på väggen, ett av många föremål från pappans skiftande liv. Skaftets elfenbensmönster får den lilla dottern att tänka på vit choklad. Det ska dröja många år innan hon inser att det föreställer ett hakkors.
I lanseringen av den här boken talas det om ”ansvar” i förhållande till historien. Ansvar kan betyda skuld, men också uppdrag att förvalta. Flickan har ingen skuld men ett fruktansvärt arv, som ”missfärgar en del av hennes hjärna”. Vad ska hon göra med fotot från hennes eget dop, där pappa står bredvid general Franco? Med insikten att den stora bok som fadern låtit binda in så fint är ”Mein Kampf”, och att gubben på porträttet i hallen är – och alltid var – Adolf Hitler?
Caterina Pascual Söderbaums familjehistoria leder in i mörkret, men väl där öppnas också helt andra rum och scenerier. På ett lantligt slott arbetar söta sekreterare och trevliga professorer på övervåningen, medan mindervärdiga bränns upp i källaren. Under en marsch från ghettot i Wégrow till Treblinka lämnar en mamma sitt sovande spädbarn på trottoaren. Ska det ätas upp av vakternas hundar, eller hinner en kristen polack gömma det?
Att Europas fyrtiotal rymmer ett skräckkabinett vet de flesta, det är en av vår kulturs urberättelser. Men det är en sak att se ytterligare en film eller läsa en till artikel om de sista dagarna i bunkern, och en helt annan att ta till sig bilder målade från grunden. Som vad som händer när ett flyktingläger drabbas av ett iskallt hällregn. Hur i Treblinka inburade näktergalar dränker ljudet av skrik. Hur väldigt trånga gaskamrarna är.
Detaljerna framkallar vanmakt, hat, tryck över bröstet, men historien vältrar sig inte i det. Det ligger ett gediget arbete bakom - Pascual Söderbaum har, föreställer jag mig, gjort allt för att inte förenkla. Därför öppnar sig också, bland det hemska, rum där goda ting sker. Barn räddas, svältande får mat. Folk kämpar för något annat och ibland lyckas de. De scenerna påverkar helheten djupt. Dels ger de lindring: när en sköterska i ett flyktingläger lyckas rädda ett undernärt barn är det som ett vunnet slag. Avtrubbningen som är så vanlig uteblir: människorna blir aldrig bara en massa. Mörkret, när det återkommer, blir desto djupare. Allra mest påminner dock de ljusa scenerna och valet att ta med dem om vilken lögn det vore att inte göra det. Ett vanligt påstående i samband med krigsskildringar, inte minst i media, är ju att ”ingen gör något”. Tur att det inte är sant och aldrig har varit. Sanningen är att många gör mycket. Då som nu, nu som då. Och Pascual Söderbaum får med också detta i sin unikt kompromisslösa berättelse. Att den här boken tog femton år att färdigställa är förståeligt, och att författaren inte får se den färdigtryckt mycket sorgligt.
Men resultatet är inget mindre än en triumf: Caterina Pascual Söderbaum har bänt upp nya dörrar in till Europas kollektiva psyke, något som verkligen behövs, så hårt ansatta som de befintliga är av klichéernas ogräs. För den skeva plats där vissa av oss har som jobb att mörda andra är inte bara en dröm, finns inte bara i historiska minnesmärken. Vi behöver kunna se den inte för att vältra oss i skuld eller vanmakt utan för att, hur banalt det än kan låta, förstå vilka vi är. Förstå att det kan räcka med ett staket, en liten tids- eller platsskillnad, tystnad eller språkförbistring för att mycket ska förbli osynligt och världen ska bli skev. En hel och slutgiltig bild av historien är omöjlig, men ”Den skeva platsen” är den mest komplexa, sammansatta och samtidigt glasklara på mycket, mycket länge.