Teater
I taket lyser stjärnorna
Regi: Rosanne Berjawi
I rollerna: Jennifer Amaka Pettersson, Lolo Elwin, Carita Ivanova, Natasja Jean-Charles, Louise Ryme.
Uppsala stadsteater, Ettan
19 februari 2021
Tonåriga Jenna, gestaltad av Natasja Jean-Charles, har en stor hemlighet att bära på. Hennes mamma, spelad av Jennifer Amaka Petterson, har cancer. Jenna både skäms och är förtvivlad. Samtidigt hanterar hon kompiskonkurrensen mellan bästisen Susanna (Louise Ryme), som hon känt sedan dagis och Ullis med öknamnet "Knullis" (Carita Ivanova) som dränker sin sorg över en alkoholiserad mamma i föräldrafria fester.
Jenna blir faktiskt glad när hon blir bjuden på en sådan fest, för kanske killen hon spanat in kan vara där. Men Susanna blir avundsjuk när hon inser att hon inte är bjuden. Ett triangeldrama tar fart.
I den prisbelönta filmen med samma titel, byggd på Johanna Thydells hyllade bok, fokuserades det på Jennas växande till att bli självständig. I Sanna Keivanlos nya dramatisering ligger tonvikten på relationen mellan de tre tonåringarna, problemen med Jennas och Ullis mammor, samt Jennas mormor, som har svårt att hantera egna känslor runt döden och en sörjande tonåring.
Scengolvet är täckt med en ljusgrå, fluffig matta med mjuka rosa draperier längs diagonalen. Publiken får sitta på var sin kilformad sida om scenen. Helga Bumschs scenografi minner om sjuttiotalets idéer att göra teaterpubliken mer delaktig i föreställningen, få den närmare spelytan.
Kostymerna går i pastell, mest i rosa och ljusblått. Alla bär gräsliga syntetperuker, liknande de som gruppen Dolly Style hade när de tävlade i Melodifestivalen 2019. Utom Lolo Elwins ständigt städande mormor, som har en lite mer naturligt gråhårig peruk.
Inledningen är fragmentarisk. Det är som att skådespelarna försöker tränga in i den pastelliga och ytliga formen och har svårt att få styrsel på handlingen. De vänder fram och tillbaka på folieblanka sidstycken, skjuter ihop och isär rullande kvadratiska små podier så de bildar små scener eller sängar, kanske rentav ramade bilder på Instagram.
Men Rosanne Berjawis regi lyfter så småningom och handlingen får flöde och fördjupas. Slutscenerna berör. Livet och vänskaper kan förvisso förändras. Och under en pastellfärgad yta och bortom alla poser kan finnas stora existentiella frågor. Som den om hur man kan behärska konsten att överleva döden.