Christian Gabel är mannen bakom musikprojektet 1900 som uppträdde i UKK på lördagskvällen.
Konsert
1900 – En audiovisuell konsert: Kontragarde
Uppsala konsert & kongress
Lördag 8 februari
Betyg: 5 av 5
Vid första anblick framstår den musikaliska mångsysslaren Christian Gabel som en välfungerande anomali i den underbart dysfunktionella kultorkester vi kallar Bob hund. Men bakom den till synes städade fasaden döljer sig en allt annat än “normal” musikerhjärna.
I sitt soloprojekt 1900 berättar han historien om förra seklet genom enigmatiska ljudkollage – en hypnotisk klangvärld som inte har någon uppenbar motsvarighet. Gabel har trampat upp en helt egen instrumental stig inom sin minst sagt smala subgenre.
Redan när jag slår mig ner i min stol inser jag att konserten kommer att bli något alldeles särskilt. I scenens förgrund hänger en transparent träram genom vilken publiken kan skymta musikerna, samtidigt som svartvita videoprojektioner visas både framför och bakom bandet. Ett fulländat audiovisuellt koncept.
Tidsresan inleds med “De magnetiska slagfälten”, ett nedslag i efterkrigstidens oursäktande konstnärsrörelser. Aktuella albumet “KONTRAGARDE” har en tematik som utforskar tidstypiska avantgardistiska uttryck. Yviga samplingar, melankoliska pianoklanger, jazziga slagverk, charmiga visslingar och förförande stråkar gifter sig perfekt genom hela konserten med flimrande arkivbilder på bl.a. kraschande zeppelinare, Klaus Kinski, euforiska folkmassor, Picasso och konstsimmare.
"Ett fulländat audiovisuellt koncept", skriver Pär Brolin de svartvita videoprojektioner som visas både framför och bakom bandet.
“Det här albumet kom till under en tid när det känts som vi befinner oss i en återgång till några av de mest förruttnade delarna av 1900-talet”, så har Gabel själv beskrivit sitt senaste alster. En iakttagelse som blir extra påtaglig under det gripande numret “Den modernitet som aldrig kom”, som flankeras av bilder från ett sönderbombat Gaza och hårresande kärnvapentester.
På ett antal låtar får bandet förstärkning av Thåströms gamla vapendragare och gitarrist Pelle Ossler. Gästspel som lämnar de minimalistiska melodierna och ger ljudbilden variation och rymd, som ibland drar åt krautrockens monotona rytmik. Sagolikt vackra “En gång ägde vi hela jorden” tillhör en sådan minnesvärd passage, där Ossler med hjälp av stråk framkallar ljuvliga toner från sin röda elgitarr.
I konsertens tydliga narrativ framstår “Den minsta av segrar” nästan som det mest aparta inslaget. Men en glimrande version av Gabels mest älskade (och nynnade) melodi gör att man snabbt glömmer sådana detaljer.