Unge wannabe-musikern Jon (Dohmnall Gleeson) får ett oväntat drömuppdrag: hoppa in som keyboardist i det alternativa rockbandet ”Soronprfbs”, snart blir det till och med skivinspelning. Jon vill så gärna smälta in men får det svårt. Han är alldaglig och medelmåttig medan de övriga musikerna är lika excentriska som bandnamnet – sångaren Frank till den grad att han ständigt har på sig ett papier maché-huvud. Med undantag av Frank är de också otrevliga mot nykomlingen, för att inte säga direkt fientliga.
Ska Jon lyckas bli en del av detta sällskap? Och vad får en människa att gå omkring med en fejkad skalle? Det är filmens två huvudfrågor, så att säga. Ur detta uppstår en annorlunda men tyvärr bara fläckvis intressant berättelse.
Filmen både hyllar och parodierar pretentiösa musiker som vägrar att ”kompromissa med sin konst”. Parodidelen fungerar till viss del, ibland är det rena ”Spinal tap” för indiepopen.
Men alltför ofta förväxlar filmskaparna ”konstigt” med roligt eller intressant. Den trasiga konstnärssjälen Frank är visserligen jättekonstig med sitt bisarra huvud, men blir inte en särskilt spännande figur för det. Trots att det bakom masken döljer sig en av Hollywoods hetaste stjärnor just nu, Michael Fassbender. Man kan undra vad som fått en skådespelare av den kalibern att söka sig till en typisk independentfilm som denna. Detsamma gäller Maggie Gyllenhaal i den endimensionella rollen som halvgalen theremin-spelare. Den enda man egentligen bryr sig om är den naive Jon, spelad med fin komisk tajming av Domhnall Gleeson.
Förmodligen har upphovsmännen velat ställa viktiga frågor om konstnärers integritet och gränsen mellan galenskap och geni, men till det är manuset alldeles för tunt. Det mest spännande med historien är att den har verklighetsbakgrund. Inspirationskällan är framförallt den märklige brittiske sångaren och komikern Chris Sievey, vars scenpersona ”Frank Sidebottom” bar en liknande mask som i filmen. Sievey gick bort för några år sedan, och bakom filmmanuset ligger en av hans före detta musiker, Jon Ronson. Den artikel som Ronson skrivit om sin före detta uppdragsgivare i The Guardian (finns på nätet) är faktiskt långt intressantare än filmen.
Hur klarar sig Michael Fassbender som popsångare då? Ganska bra faktiskt. Framförandet av slutsången ”I love you all”, som går att hitta på youtube, är rent av gripande.