Teater
Tysk höst
Uppsala stadsteater
Regi: Anna Takanen
I rollerna: Simon Reithner, Åsa Forsblad Morisse, Richard Turpin, Malin Tengvard, Benjamin Moliner m fl.
Premiär 16 september
Skuld, svält och kluvna känslor möter den unga författaren Stig Dagerman när han reser igenom Tyskland på hösten efter andra världskrigets slut. Han har fått i uppdrag av Expressen att skriva reportage om läget i landet. Reportageserien kom att ges ut som bok med titeln ”Tysk höst” och ligger till grund för föreställningen.
Inledningsvis har Simon Reithner i rollen som Dagerman en lång monolog rakt ut mot publiken. De övriga fyra skådespelarna bildar en smått aggressiv talkör bakom honom, som i ett oratorium eller ett grekiskt ödesmättat drama. Det känns mer som en uppläsning än teater.
Men efterhand blir spelet mer gestaltande. De människor som det berättas om blir till rollfigurer, om än fragmentariska. Här skildras mer ett stämningsläge än att det berättas en enda historia.
Tobias Hagström-Ståhls scenografi och ljussättning påminner om expressionistisk teater där den ensamma människan är utlämnad åt ett självförvållat öde. De brungråklädda aktörerna kastar långa, mörka skuggor mot fonden.
Rostiga järnbalkar byggs sakta upp i grushögar, som en gestaltning av ett Tyskland som försöker resa sig i ruinerna. Scenen är omgärdad av långa gråa trådar som ger intryck av ett ständigt, tröstlöst strilande regn. Musikern Simon Steensland skapar stilla klanger i bakgrunden.
Även om föreställningen är visuellt väl överensstämmande med bokens text blir den aldrig mer än en förkortad version av Stig Dagermans bildspråksfulla artikelsamling.
Till exempel scenen med ”avnazifieringarna” i de rättegångar mot civila tyskar som hölls på order av de allierade hastas över och Dagermans beskrivning av den absurda Kafkastämningen i dem förloras.
Men föreställningen är ändå svår att skaka av sig. Den blott 23-åriga författarens vånda över vad han möter på sin resa bland krigets förlorare känns inpå huden i Simon Reithners rolltolkning. Fattigdomen, hungern, det tyska vankelmodet inför det egna landets roll i kriget spelas fram med gråmulen tyngd av ensemblen.
Alla krig tar slut. Men sedan följer konsekvenserna. Föreställningen av ”Tysk höst” är en smärtsam påminnelse om att vi aldrig verkar lära oss av det.