Teater
Farliga förbindelser
Uppsala stadsteater, Lilla scenen
Regi: Anna Azcárate
Premiär lördag
”Det är bortom min kontroll.” ”Farliga förbindelser” av Choderlos de Laclos innehåller en av litteraturens mest brutala dumpningar där markisinnan Merteuil förmår sin rival tillika förtrogne greve de Valmont att avsluta sin kärleksaffär med madame de Tourvel med hänvisning till den frasen. Och den frasen blir också det som tycks bära föreställningen när de Laclos brevroman, anpassad för scenen av Christopher Hampton, sätts upp på Uppsalas Stadsteater.
I ett naket scenrum, sånär som på ett par stolar och en soffa, möts vi av de nyckelpersoner som är brickor i det spel inom den franska aristokratin som leds av den grymma markisinnan, i Mikaela Ramels kyligt beräknande gestalt. Kostymerna, flärdfullt konstruerade av Nina Fransson, är de enda tidsmarkörer som leder oss bakåt till epoken före franska revolutionen. Anna Azcárate fokuserar sin regi på det stiliserade ytspelet snarare än på en nutidsblinkande omläsning. Natur mot kultur, vilket också subtilt belyses genom de ljuskronor respektive trädgrenar som hänger över scenen. Det är en tacksam behandling av en historia som skulle kännas mossig för en modern publik – vadå sexuell moral? Älska och var fri!
Aktörerna är konstant närvarande på scen, oftast i stillsamma övningar av societetens manérer i scenrummets flank, under tiden dramat inte direkt berör dem. Undantaget är kurtisanen Emily (Amanda Kilpeläinen Arvidsson) som ur sin socialt gränsöverskridande position intar en roll som företräder publikens i sin ständiga placering vid gradängen medan intrigerna spelas ut. Den unga Céciles (Natalie Sundelin) oskuld ska skändas som hämnd för en gammal oförrätt och den kyska Tourvel (Linda Kulle) ska erövras som en del i ett vad mellan de två intriganterna Merteuil och de Valmont, där det som står på spel utöver en kärleksnatt är nöjet att få dominera den andre.
Robin Keller som den driftstyrda pick up-artisten de Valmont är makalös i sina djävulska manipulationer där röst och mimik är utsökta verktyg i ränksmideriet. Visst är det tidvis överspelat, men det här är en melodram i ordets bästa bemärkelse där passion är i bokstavlig mening på liv och död. För om Kellers greve styrs i första hand av sina passioner är Ramels markisinna desto mer dämpad, med ett gediget pokerface som inte avslöjar några andra bevekelsegrunder än segern.
Slutet lämnas, till skillnad från romanen och de kända filmatiseringarna, tvetydigt öppen. Markisinnan tycks undkomma förebråelser, men den som ändå lämnar scenen segerviss vad gäller hennes orubbade moral är kurtisanen Emily.