Konsert
Hederosgruppen
Katalin
Tisdag 2 maj
Sist Hederosgruppen besökte Uppsala, januari 2022, var det på Konstmuséet i slutet av covidrestriktionerna. Basisten Josef Kallerdahl låg hemma i sjukdomen. De andra i gruppen spelade hela debutalbumet "Storstrejk". Jag skrev att låtar från det kommande albumet gav mersmak. Nu är "Ståplats" släppt och har Grammisnominerats och fått flera priser, bland annat den hedervärda Gyllene skivan. Albumet som nu spelades i nära sin helhet är väl värt alla lovord, och musiken levde upp till ytterligare en dimension live.
Publiken – som gärna hade fått vara större – kunde redan musiken vilket visades av det spontana taktklappandet som uppstod när "Molnstaden" spelades i början av konserten. Responsen var också stor under hela konserten, det märktes att det var entusiasterna som kommit.
Hederosgruppens musik är inte helt lätt att beskriva. Rötterna finns i många olika gropar. Mest kanske i jazzen, men rock, schlager, barnmusik och annat märks. Eller som kamraten Lennart Wåhlin (duktig Uppsalamusiker) uttryckte det: det låter som en blandning av Frank Zappa och filmmusiken till "Att angöra en brygga". Musikerna glider sömlöst över från fullt ös till stillsamt sökande, från ordnade former till gränslös freeform. Om man dessutom kan tala om en svensk ton i musiken så finns den tydligt där.
Inte minst har gruppen en lekfullhet i sitt närmande till musiken. Helt självklart förstås i en låt som "Störtlopp" där man lajvar någon slags rock'n'roll-jazz med smittande resultat. Martin Hederos själv är ett tydligt exempel på det nästan barnsligt förtjusta sättet att spela på. Hans förhållande till den gamla slitna Philips-orgeln är som till en älsklingsnalle. Upphottad med ett antal effektpedaler kan han få den att ömsom jubla av hänförelse, ömsom kvida plågsamt. Han är också en imponerande pianist.
Jag faller också mycket för samspelet mellan blåsarna Emil Strandberg och Andreas Sjögren. Trumpeten och saxofonen (emellanåt också basklarinetten) gifter sig fint med varandra och ger ett speciellt sound åt gruppen. Båda är också duktiga solister. Lägg till en så namnkunnig slagverkare som Konrad Agnas som hela tiden utan synbarlig möda håller fart på det hela. Numera friske Josef Kallerdahl är en klippa på kontrabasen.
Katalin var som vanligt en fin inramning till framträdandet. Även om det nu var en trötthet efter helgen så borde än fler lyssna nästa gång.