I min recension häromåret av Uppsala Stadsteaters ”Eka över hela staden”, baserad på Veronica Maggios låtkatalog, ondgjorde jag mig över formen konsertteater som visserligen fyller salongerna, men som också riskerar att utarma satsningarna på ny djärv scenkonst. Mina reservationer byggde då på den avsaknad av dramaturgi som formen ger: ”inte ens ett fragment till idé som ramar in” skrev jag sågande om showen den gången.
Den danska duon Nikolaj Cederholm (text och regi) och Kåre Bjerkø (musik) repriserar den tidigare succén med ”Taube Today” på Uppsala Stadsteater med ”Bellman 2.0”, baserad på Bellmans låtskatt. Och nu finns ju åtminstone en, om så fragmentarisk, ramstory att följa. Skalden, vi säger att det är Bellman, vill bli ledamot i Svenska Akademien, ett stramt sällskap iklädda moderna högtidskläder i sammanträdesrummet. Det finns bara ett problem – Akademien har tagit en vit vecka och Bellmans dikt handlar undantagslöst om superier och vivörsliv. Men så upptas han till slut och snart utbryter ett fylleslag utan dess like ut – en ren backanal – och församlingen förvandlas till Bellmans så välkända persongalleri i 1700-talstypiska peruker, allt i Kim Witzels sinnrika scenografi. Det går att dra paralleller till Bellmans egna liv i denna fylledrömspel i en serie spritmarinerade tablåer i nybarock och karnevalisk anda.
26 av Bellmans visor tolkas sålunda i nya arrangemang som anspelar på bland annat jazz, blues, gospel, hårdrock och tango rusigt framförd av ensemble tillika husband som lirar på allt från banjo och ståbas till elgitarr. Julia Frej som den prostituerade Ulla Winblad visar en enorm mångsidighet i rösten, liksom Anna Fahlstedt som både growlar och jazzar till det. Niklas Hjulströms distinkta raspighet ger Mollberg en melankolisk och tragisk udd, medan Aksel Morisse gör Bellman/Movitz som en spefull trickster.
Jag kommer att fortsätta att vara skeptiskt lagd gentemot teaterkonserten som scenkonstform, denna löst sammanhållna typ av jukeboxmusikal. Men jag måste ändå resignera inför ett utsökt musikaliskt handlag och ett så gediget ensemblespel som denna föreställning ger. Nu när salongerna inte ens går att fylla med säkra, publikfriande kort känns det rent av djärvt med en så fullspäckad show för den coronasäkra, glesa publiken.