Ruben Östlund har gjort klichén till sitt huvudsakliga konstnärliga grepp. Gång på gång målar han upp scener som vi kan utantill. Vi har vuxenmobbningen i lärarrummet. Vi har busschauffören som vägrar att köra om inte passagerarna sköter sig. Vi har den berusade karlakarlen som prompt ska utmana ödet med en fyrverkeripjäs på nyårsafton.
Varför blir de där scenerna ofta så laddade och lyckade? Det handlar om tajming, naturligtvis. Men framför allt: när de är som bäst finns det inbyggda sprickor i klichéerna som tvingar oss att pröva våra egna fördomar mot filmernas verklighet. Det bästa exemplet på det är ”Play” från 2011, där den skenbart rasistiska berättelsen om några svarta killar som rånar medelklassungar fick halva kultursverige att rannsaka antingen sig själva eller sina debattmotståndare.
Östlunds nya film, "Turist", lär inte väcka samma engagemang. Den handlar om en småbarnsfamilj på skidsemester i Alperna. I den scen som sätter igång hela dramat lämnar Tomas fru och barn för att rädda sitt eget liv när en lavin närmar sig. Men lavinen visar sig vara kontrollerad. Snömolnet skingras och med dold skam får han återvända till familjen.
Sveket utgör sedan nyckeln till i princip varenda scen som följer i filmen. Dörr efter dörr öppnas och långsamt förstår vi Tomas. Eller snarare – det går rätt snabbt. Det finns nämligen inte mycket att förstå. Han är märkligt ytligt skildrad. Det är rent omöjligt att tro på honom, annat än som ett verktyg för regissören.
Östlund vill diskutera den moderna mansrollen, men han gör ingenting med den. Allt är som vi förväntar oss. Tomas är frånvarande, pillar på telefonen i tid och otid. Han söker bekräftelse genom sina prestationer. Han ska vara mjuk och snäll, och samtidigt manligt bestämd och omhändertagande. Ingenting går ihop, så han ljuger och tycker synd om sig själv. Han kan naturligtvis inte ens gråta riktigt, utan måste patetiskt fejka snörvlet.
Visst finns det mästerliga detaljer, enskilda scener som i sig själva utgör små perfekta kortfilmer (till exempel en där Tomas bryter ihop fullständigt någonstans precis mitt emellan äkta självhat och skådespeleri). Men när de läggs till varandra, den ena efter den andra med identiskt innehåll, tappar man intresset. Mot slutet sitter man och längtar efter någonting som spräcker schemat och tvingar oss att ifrågasätta den invanda bilden.