I 40 år har det äkta paret bott fem trappor upp utan hiss i en trivsam Brooklynlya. Nu ska de sälja och flytta men det visar sig bli knepigt i en film som tråkigt nog satsar på överspel och ett korkat manus istället för kvalitativt nostalgimys.
Pensionärsparet Alex (Morgan Freeman) och Ruth (Diane Keaton) börjar känna av bristen på hiss i det charmiga huset i Brooklyn. Till och med deras älskade hund Dorothy verkar tröttna på att gå upp och ner för de fem trapporna varje dag. Och eftersom området fyllts av hipsters och annan gentrifierande medelklass har de efter 40 år i samma hus en hyfsat lyckosam försäljning att se fram emot.
Cynthia Nixon ("Sex and the city") spelar deras mycket effektiva mäklare, tillika Ruths systerdotter, och hon är övertygad om att de kan tjäna stora pengar och köpa en mer praktisk lägenhet. Samtidigt som de förbereder visningen får vi se tillbakablickar på parets inte alltid enkla liv tillsammans.
Deras bohemchica lya badar ständigt i solljus, på taket planterar de tomater och kemin mellan Morgan Freeman och Diane Keaton är det inget fel på. När de promenerar runt i New York blir det riktigt trivsamt att följa med.
Men ett oerhört klumpigt manus sätter effektivt stopp för de säkra korten i den här filmen. Ett märkligt och misslyckat spår med en misstänkt terrorist som orsakar trafikkaos (och därmed sänkta bostadspriser, tydligen) vävs in, gissningsvis för att tillföra nutidskänsla och nerv till historien.
Dessutom tar filmen en skum sväng när Alex slår näven i bordet och vägrar flytta. Plötsligt propagerar "Fem trappor upp" för upprättelse för äldre människor som känner sig överkörda av buffliga yngre släktingar. Som om det dagliga mötet mellan gammelmansben och branta trappor upphör att vara problematiskt bara för att man så önskar.
Det är ju livet och åldrandet som sätter krokben för människor, inte i grunden ansvarsfull planering för framtiden. I "Fem trappor upp" dränks dock sådant resonemang i ett högljutt och småkorkat publikfrieri.