Från ett flyttlass slängs en liten rar kattunge av, rödhårig och med mangaseriestora ögon. Förtvivlat börjar den leta efter ett nytt hem bland rusande bilar och läskiga hundar i en stad. I ett viktorianskt och spökaktigt hus står ett fönster öppet. Den lilla kattens slirande färd in i huset, bland dess hemligheter är hissnande och lite läskig.
Den animerade familjefilmen ”Blixten och det magiska huset” har belgiska upphovsmän, men har bearbetats vidare i USA. Animationerna är välgjorda och färggranna som karameller. Men själva berättelsen är lite tunn och rentav tråkig om man inte gillar att följa med i digitalt utformade berg- och dalbanor. Märkliga mekaniska dockor dyker upp här och där. En och annan levande varelse finns också i huset och alla är inte glada för den nya lilla inkräktarens entré.
I vardagsrumssoffan ligger husägaren, trollkarlen, och sover. Hans hjärta veknar vid åsynen av katten och han ger den ett nytt namn: Blixten.
Men Blixten har en del besvärligheter att ta sig igenom innan han kan bli accepterad som en i gänget. Och den åldrade magikerns brorson vill inget hellre än att sätta sin farbror på ålderdomshem så att huset kan säljas. Således en tämligen schablonartad familjefilmsintrig.
Det mesta krutet i den här filmen har satsats på alla åkturer som är tekniskt avancerade och som visas från alla upptänkliga vinklar. Förmodligen är det väldigt tilltalande för de yngre, som är i värsta ”så-funkar-det-åldern”. Men jag saknar lite mer psykologiskt djup i handlingen för att jag ska kunna bli riktigt fängslad av den. Den nosiga musen Maggie är dock en kul biroll som gärna hade fått växa till sig.