Den plågade manliga konstnären. Hyllad på scen men med ett privatliv kantat av droger, svek och våld. Konstnären är självcentrerad och destruktiv. Han lever enbart för sitt arbete, låter ingen annan person komma nära, och skulle helst bosätta sig i ett ensligt slott där han får lida i fred.
Mikael Persbrandt spelar Thomas Jacob – den manliga konstnärsmyten personifierad. Han är bosatt i LA och som musiker har han med sina tunga, mörka, Nick Cave-doftande kärleksballader världen för sina fötter. Som privatperson är han ensam, de enda personerna han har någon form av tillit till är sin manager Kate och hans gamla musikerpartner Molly Moe. Han har blivit kvitt drogerna och spriten, men i stället är han deprimerad och frånvarande.
En sång från hjärtat börjar med att Thomas Jacob återvänder till Danmark, där han ska spela in en ny skiva med Molly Moe. Här tvingas han ta upp kontakten med sin dotter, som precis som sin far håller på att tappa kontrollen över sitt barn på grund av missbruk. När hon läggs in på rehab får Thomas motvilligt ta hand om sitt barnbarn Noah (Sofus Rønnov). Banden emellan dem stärks och till slut måste Thomas Jacob inse att inte ens han är en ö, utan att han har en relation till sin omgivning.
Detta är Mikael Persbrandts film. Han är med i stort sett i varje scen, ofta i närporträtt där vi tydligt ser hur Thomas Jacobs hårda leverne har lämnat sina ärr. Persbrandt – som ofta har fått sitt privatliv omskrivet i kvällspressen – är på sätt vis klippt och skuren att spela Thomas, men kanske är det därför han verkar trött på rollen. Med samma ansiktsuttryck kastar han whiskyglaset i väggen, förklarar hur hans släkt har supit i generationer, och är för grinig för att ens skriva en hälsning när barnbarnet som vill ha sina skivor signerade. De enda gångerna han ler är när den obligatoriska vändningen kommer och Noah börjar tränga sig in i hans hjärta.
Det är möjligt att Persbrandt bara gör vad han kan med ett manus som lämnar lite utrymme för överraskningar, det mest oväntade är att den till synes danske musikern av någon outtalad anledning pratar svenska med sin danska familj.
Filmens största behållning är Sofus Rønnov som övertygar i rollen som barnbarnet Noah, och om någon vill se en duktig barnskådespelare är Rønnov värd pengarna. För den som vill se Mikael Persbrandt som plågad alkoholist är ”Mig äger ingen” ett bättre val, och den som vill se en film om en självcentrerad musiker gör klokt i att välja ”Inside Llewelyn Davis”. Där vågar Coen-bröderna i alla fall ironisera över den manliga konstnären, istället för att köpa myten rakt av.