Recension
Detta oår, detta onådens 2020, har ju ändrat på så många saker. Så självklart påverkade det även den 17:e upplagan av Uppsala Gitarrfestival.
Många hade säkert valt att helt enkelt ställa in alltihop. Men inte eldsjälarna Klaus Pontvik. Stefan Löfvenius & Co, de valde att ställa om, inte in. Och visst blev det rejält annorlunda, men en festival blev det. Musiken lät sig inte heller påverkas av det lilla illasinnade viruset.
Nytt för året blev också att man sände konserterna online, så hur många som följde evenemangen är svårt att säga. På plats var vi i alla fall 50 lyckliga själar som hade 24 platser per skalle att utnyttja i den stora salen på Konserthuset.
Inte riktigt kanske, det var anvisad plats och den som vanligt proffsiga personalen med inslag av några frivilliga volontärer såg till att det hela följdes på ett hälsoriktigt sätt. Lite spöklikt och apokalyptiskt kändes det dock att sitta i den glest besatta lokalen, även om jag hela tiden imponerades av hur högt en så liten skara kan applådera.
På plussidan kunde man notera att det som är byggnadens akilleshäl, utrymningen, självklart fungerade utan trängsel. Skönt så, men naturligtvis smällar man gärna tar när något återgår till den gamla goda tiden.
Man är ju bortskämd genomåren med stora namn på Festivalen. På grund av många nu självklara skäl kunde det inte fungera så i år, men festivalen inleddes ändå av ett internationellt namn på torsdagen.
Blott 25-årige polske Mateusz Kowalski, rikligt prisbelönad, spelade verk av så skilda kompositörer som Fernando Sor, J S Bach och Frédéric Chopin. Allra mest imponerade hans skickliga fingerfärdighet i några stycken av nuevo tangons mästare Astor Piazzolla. I den smärtsamt vackra musiken fångades hela denna absurda tid personifierad av den ensamma musikern på scenen. Starkt.
Festivalveteranerna The Gothenburg Combo, duktiga gitarristerna David Hansson och Thomas Hansy, hade valt en lite annan idé runt årets framträdande. De hade bjudit in tio olika kompositörer att skriva musik utifrån en bok som betytt mycket.
Det blev alltså lika många världspremiärer. Tre av dessa var på plats, gitarristerna David Stackenäs och Susanna Risberg samt vokalisten Lina Nyberg, och de förstärkte duon i en gemensam fin del av konserten. Nyberg, just invald i Musikaliska Akademien, imponerade särskilt med sin dynamiska sång, inte minst i egna ”The woodlouse song”.
En som också visste hur man tillfälligt blåser bort de mörka molnen var Emil Ernebro. Hans breda repertoar och smittande spelglädje spred sig snabbare än Covid 19 i Vita Huset i publiken. Också han hade gäster, suveräne munspelaren Filip Jers, mandolinisten Erik Igelström och sångaren och gitarristen Christoffer Olsson från bluegrassgruppen G2. Tillsammans bjöd de på en levande glädjestund att ta med sig ut.
Det gjorde också scendomptören Lisa Nilsson som avslutade fredagskvällen. Med sig hade hon som oftast gitarristerna Mattias Torell och Mats Bergström. Det är trettio år sedan ”Himlen runt hörnet” kom, men den och ett knippe andra låtar, inte minst brasilianska, står sig fint.
Hennes berättande och närvaro gör mycket till. Och så kan hon ju verkligen sjunga. Det duger mycket fint på en gitarrfestival det också, även om det närmaste hon själv kommit gitarrspel är att hon fått en sådan av kompanjonen Torell.
Bara att hoppas nu att nästa år blir annorlunda.