Drama
Titel: Perfect days
Visas på: Fyrisbiografen, Nordisk Film Bio, Royal
I rollerna: Kōji Yakusho, Arisa Nakano, Tokio Emoto
Regi: Wim Wenders
Speltid: 123 min
Betyg: 4
I än högre grad än för de flesta av oss följer Hirayamas dagar en fastslagen rutin. Han stiger upp, ansar mustaschen och vattnar krukväxterna. Köper kaffe ur en automat och lyssnar på kassettband med Lou Reed och Patti Smith i bilen. Under dagen städar han Tokyos offentliga toaletter med tystlåten nit, och äter varje dag samma lunch under samma träd i samma park. Nickar en hälsning till samma kvinna på bänken bredvid, utan att någonsin få svar. Efter jobbet cyklar han till badhuset, äter middag på en enkel restaurang och läser ett kapitel ur någon bok. Natten fylls av abstrakta drömfragment, innan en ny dag randas.
För somliga kanske ovanstående liv framstår som mardrömslikt enformigt, men inte för Hirayama som med vaken blick iakttar vad som sker omkring honom. Ingen observation är för vardaglig för att vara av intresse – varken den hemlöse mannen i parken och hans märkliga gestikulerande, eller ljusspelet genom trädens bladverk. Under första halvan av sin nya film följer Wim Wenders med anmärkningsvärd dedikation denna stillsamma tillvaro. Lika delar meditativ städningsritual och reklamfilm för Tokyos fräscha offentliga toaletter, är "Perfect days" närmast i förbigående fylld av flanörmässiga betraktelser. Liksom Ruhrområdets industriella miljöer i regissörens "Med Alice på halsen" (1974) och de amerikanska prärierna i "Paris, Texas" (1984), får storstadsmyllret här liv tack vare Wenders nyfikna iakttagelseförmåga.
I Kōji Yakusho har Wim Wenders dessutom hittat den perfekta skådespelaren, som med en närmast Chaplinsk utstrålning laddar de mest vardagliga bestyr med närvaro. Precis som Jim Jarmuschs "Paterson" (2016) är detta en film som är upptagen av de existentiella dimensionerna i vardagens upprepningar. Ritualen är här lika mycket en trösterik tillflyktsort från livets svårigheter som en utsiktspunkt varifrån man kan upptäcka de minsta skiftningar hos de ting och människor som dagligen omger oss. Därför innebär det en smärre besvikelse när filmens cirkulära form efterhand bryts och en mer konventionell handling letar sig in. Ändå utgör Hirayamas toalettstädning en oväntad väg mot ett meditativt tillstånd i biomörkret, samtidigt som Wim Wenders har gjort sin främsta film på mycket länge.