Carl-Einar Häckner har hållit på i decennier med sin alldeles egna blandning av trolleri, ofta med splatterinslag, poesi och allmänt fantasteri. Reginateatern är en anhalt under en riksomfattande turné med en ny show. Artisten presenterar den som "kvalificerat nonsens på toppnivå" . Det är just vad den är mest, men lite emotionella bråddjup finns också med. Punkpoesi, självbiografiska minnen och fingerfärdigt close-uptrolleri blandas i en personlig mix.
Trollerirebellen, som en gång gjorde en solidaritetsturné på ungdomsgårdar, fyller faktiskt femtio nästa år. Det långa blonda håret och de slitna jeansen har han kvar, liksom det lite slängiga och skenbart fumliga sättet att presentera sina trick. Han närmar sig alltmer stumfilmsstjärnor som Charlie Chaplin och Buster Keaton i vad han gör på scenen. Mycket mim och tydliga ansiktsuttryck får oss i publiken med på noterna. Men han pratar sannerligen en hel del också.
Ramen för showen är en anekdotisk och metaforisk berättelse om isbjörnar och deras stela ansiktsmimik, oavsett vilka känslor de förmedlar genom sina munnar. Under isbjörnens päls bultar dock ett varmblodigt hjärta.
Poesin i numret utvecklas till blodig splatterkomik. Häckner träffar nämligen på en uppretad isbjörn i kulissen och i sin nästa entré på scenen är han en underarm kort. Med den blodiga armstumpen får han uppenbara problem att spela gitarr. Bara Häckner kan komma undan med denna lyteskomik.
Han uppfostrar publiken också, med en blandning av stränghet och värme. Reagerar vi lågmält på ett trick faller han omedelbart i snarkande sömn. Å andra sidan belönas vi med ett varggrin av artisten när vi fattar galoppen.
De mest fantastiska saker liksom bara händer medan han fipplar och fumlar med detaljerna omkring. En gammal kartong som han skrivit med kulspetspenna på visar sig ha magiska egenskaper, dammiga cylinderhattar rymmer oanade hemligheter. Det gör också det filmkulissartade pianot till höger på scenen.
Kondomen genom näsan-tricket har utvecklats till att han använder en otänd cigarett istället. Numret med bollar som mystiskt byter plats under cylindrar mynnar ut i ett okontrollerat (?) scenkaos.
Ett buktalerinummer när två ur publiken får "självpratande" halvmasker på sig är också kul. Men allra bäst är Häckner i sina fingerfärdiga close-up-trick som har rötter i uråldriga trolleritraditioner.
Energin mattas dock i de något för många numren där han framför egna punkpoetiska ballader (där inte riktigt allt rimmar) till gitarr. Mitt i all finstämdheten sitter jag och längtar efter nästa trolleribus.