SUPERKAJA
Uppsalas konserthus har sannerligen öppnat dörren till den stora musikvärlden. I torsdags fick vi höra en stjärna som aldrig hade nöjt sig med att spela i universitetsaulan: den amerikanska violinisten Hilary Hahn. Hennes karriär startade med en knall för sjutton år sedan med en inspelning av två av Bachs solopartitor och har sedan gått spikrakt uppåt – och gör så fortfarande. Uppsala är lyckligt nog att bli inkluderat i hennes pågående turné och Konserthuset var fullsatt, så när som på fyra platser på bänk tolv; vad kan ha hänt de olyckliga som hade biljetter till dem?
Vi som var där var hypnotiserade av Hahns kristallklara, diamantskarpa men ändå mjuka ton, av spelets växlingar mellan lätt och graciöst i Mozartsonaten, energiskt, nästan aggressivt i Schönbergfantasin och, ja, nästan blygt i Telemannfantasian. Lägg därtill den perfekta balansen i det precisa samspelet med pianisten Cory Smythe och de avspänt personliga och intressanta presentationerna.
Hahns ”projekt”, som innebär beställningar av samtida kompositörer av verk just för henne, bidrog med två stycken till kvällens program: ”Three Sighs” av Anton Garcia Abril som lät solisten briljera med kadenser till kontrasterande pianofigurer och Richard Barretts ”Shade” som Hahn berättade att hon tänkte sig som en finalsats till den sällan spelade tvåsatsiga Mozartsonat (K 303 i C-Dur) som föregick den i programmet. Atonala "Shade" innehöll flera tekniskt utmanande inslag som Mozart säkert hade uppskattat.
Telemanns Fantasia i e-moll för soloviolin (TWV 40:19) var en studie i jämställdhet där ingen stämma framhävdes på de andras bekostnad. Polyfonin var en fläkt av Bach.
De två största verken kom sist. Först Schönbergs Fantasi för violin och piano (op 47), ett innehållsrikt verk där strävan, upprördhet och uppgivenhet följer på varandra. Hahn presterade ett energiskt och uttrycksfullt spel stöttat av pianoackord. Kulmen kom så med Schuberts Fantasi i C-Dur (D 934), variationer över ett tema. Framförandet var fullkomligt suveränt. Hahn gjorde med sin inlevelse varje enskild ton levande och gav den innehåll. Den utförliga pianostämman blev en jämbördig partner till violinen och matchade den perfekt.
Det stående bifallet föranledde extranumret ”Mercy” av engelsmannen Max Richter, ett vackert minimalistiskt stycke med långa toner som en sista gång lät oss njuta av Hahns fenomenala klang och perfekta vibrato.