Det finns en omättlig efterfrågan på amerikanska band i Uppsala. Senast i raden att tillgodose behovet är den upphaussade syskonduon Larkin Poe från Atlanta, Georgia bestående av systrarna Rebecca och Megan Lovell. Med sitt senaste album ”Venom & Faith” har de lyckats knipa förstaplatsen på ”Billboard Blues”-listan hemma i USA.
Under den mulna söndagskvällen tog de med sig sin kaxiga och tunga bluesrock till Parksnäckan. Alla män med diverse huvudbonader var i himmelriket, som på beställning. Om deras fruar har en lika religiös upplevelse så är det gissningsvis en mer introspektiv sådan.
Första halvan av konserten kämpar systrarna och kompmusikerna med att få igång det åtråvärda och för genren oumbärliga svänget. Kanske beror det på en jetlag, men det låter som att bandet anstränger sig lite mycket för att skapa tunggung. Gitarrerna grötar ihop sig och bas och trummor låter kvävda, i stället för att varje musiker har sin distinkta röst i helheten.
Men lyckligtvis ordnar det upp sig när den yngre systern Rebecca plockar fram banjon i ”California King” från senaste plattan ”Venom & Faith” (2018). Instrumentbytet är tillräckligt för att ett nytt spänningsförhållande ska uppstå i gruppen. De tvingas ner på jorden och börjar först nu att lyssna in varandra.
Denna enkla gest gör underverk för svänget: basen och trummorna börjar sjunga, och gitarrerna låter som två olika instrument trots att det distade soundet är ganska snarlikt. Resten av konserten spelar de återhållet och kontrollerat, vilket skapar större variation mellan låtarna. Det är precis denna effekt man förväntar sig av proffs – Larkin Poe lever upp till sitt rykte (jag kan villigt erkänna att jag var bekymrad i början).
Rebecca har en kraftfull röst, även om hon ibland låter oroväckande lik en popartist som lagt sig till med blå toner i syfte att framstå som lite mer autentisk och mystisk. Den äldre systern Megan spelar en kallad ”lap steel guitar”. Detta spelas i horisontell vinkel med slide-teknik i vänsterhanden, och är kanske det instrument som allra tydligast ger roots-musiken sitt karaktäristiska sound. Megan skänker musiken en lödig och intensiv ton som resonerar djupt i bukhålan. Med sina längre solon ser hon till att lämna ett bestående intryck.
Jag kan ändå inte låta bli att uppleva Larkin Poes artistiska utvecklingskurva som en anpassning till den kommersiellt gångbara föreställningen om den tunga södern. Men svänger gör det, och det kommer man långt med.