Utan att riktigt förtjäna det har filmerna om deckarduon LasseMaja gått bra på bio. Nu kommer den sista filmen i trilogin och den lyckas bara nästan bryta med föregångarnas stela helhetsintryck.
LÄS MER: recensioner av alla bioaktuella filmer i Uppsala hittar du i UNT:s filmsvep
"Hur kunde det bli så här", frågar sig Lasse i filmens inledning. Han och Maja har precis blivit jagade genom Valleby av två olika maffiagäng och nu har de tagit sin tillflykt till ett hustak. Sedan rullas bakgrunden till ungarnas flykt upp och vi får se hur en spektakulär diamant, Stella Nostra, dyker upp i Valleby när Dino Panini och Sara Bernard ska gifta sig. De tillhör varsin rivaliserande siciliansk släkt visar det sig och då är bröllopet och friden i Valleby genast i fara. Dessutom inträffar diamantdramatik när Stella Nostra försvinner och då blir Lasse och Maja misstänkta.
Även om våra unga hjältar får ovanligt mycket utrymme, äntligen, i den här sista och avslutande filmen känns de fortfarande ganska skissartade. Det enda man vet om dem är att Maja är en tuff, streetsmart tjej och Lasse mer analytisk och eftertänksam. Ingen skugga ska falla på de unga skådespelarna, de är bra, det här handlar om att allt krut trilogin igenom har lagts på skojig rekvisita och en märkligt stel green-screen-dekor snarare än innehåll. Visst kan man roa sig med att skapa egna universum men varför måste det ske på bekostnad av riktiga känslor och fördjupning?
Inte ens de rutinerade skådespelarna kommer till sin rätt. Den här gången dyker Alexandra Rapaport och Christine Meltzer upp som gudmödrar för varsin italiensk släkt. De shottar espresso, blinkar till kända maffiaskildringar (som går över huvudet på barn och inte är tillräckligt roliga för att roa en vuxen publik) och har tuffa underhuggare. Men ingen blir någonsin mer än en karikatyr.
Trots fenomenala klassikerförutsättningar med två välkända barndetektiver, ett lagom knepigt mysterium och delar av svensk skådespelarelit på plats blir den här filmen aldrig mer än hyfsad underhållning för stunden. Så hade det inte behövt vara och Lasses inledande fråga hänger fortfarande i luften.