Ett möte på en jazzklubb i Stockholm mellan sångerskan Lisa Nilsson och jazzgitarristen Erik Söderlind ledde till först ett skivsamarbete och nu under hösten till en turné. På torsdagskvällen var det Katalins tur att stå värd.
”Det kommer att bli jazz på olika språk” utlovade Lisa Nilsson när spelningen började. Och så blev det. På repertoaren fanns såväl svenska och franska låtar som brasilianska och amerikanska sånger.
Nilsson och Söderlind har sällskap på turnén av kontrabasisten Niklas Fernqvist och trummisen Chris Montgomery, två synnerligen skickliga musiker. Kvartetten på scen kändes mycket samspelta och soloinsatserna fick välförtjänta applåder. Vare sig de tog sin an smakprov från Söderlinds aktuella skiva In the moment eller klassiker som ”Moon river” spelade de med smakfullhet och återhållsamhet. På en del andra jazzkonserter kan soloinsatser ibland kännas som både pliktskyldiga och obligatoriska självändamål, något som görs enbart för att framhäva teknisk spelskicklighet. Här blev musikernas solon organiska och naturliga delar av låtarna, aldrig för långa eller för många och hela tiden med fingertoppskänsla för melodierna.
Nilsson bjöd också på strålande sånginsatser. Tiden som en av landets mest framgångsrika popstjärnor känns musikaliskt avlägsen. Hemtamt rör hon sig mellan jazzlåtarna från olika epoker och världsdelar. Det märks tydligt att hon trivs i rollen som jazzsångerska. Både ”Varje gång jag ser dig” och ”Himlen runt hörnet” serverades i jazztappning denna kväll. Befriade från det tidiga 90-talets produktionsideal som märks i originalversionerna blev det som att höra helt nya låtar.
Rent visuellt var spelningen inte så händelsefull. Nilsson och musikerna var alla klädda i mörka, diskreta kläder och rörde sig inte särskilt mycket på scen. Ett svart skynke utgjorde dekoren och scenbelysningen skiftade diskret mellan cyanblått och en varm röd nyans. Det må tyckas ha varit en smula futtigt, men ändå bidrog det modesta visuella intrycket till att skapa passande stämning till låtarna.
I jazzbaren i rummet intill spelade under kvällen Uffe Johansson Werre Air Force. Lagom till Nilssons och Söderlinds extranummer anslöt den gruppens saxofonist Klas Lindqvist och Johansson Werre själv på trombon. Konsertens final blev som en uppsluppen jamsession. Det blev en energikick för alla på scen och en härlig final på en mycket trivsam jazzkväll.