Romantik/Komedi
Titel: Möte i Rom
Visas på: Royal, NFB Gränby
I rollerna: Bodil Jørgensen, Kristian Halken, Rolf Lassgård
Regi: Niclas Bendixen
Speltid: 98 min
Betyg: 4
Det är en svår konst att göra film som får en att både skratta och gråta. Dansken Niclas Bendixen verkar vara en av dessa talanger. Men då får han förstås hjälp av en begåvad trio i huvudrollerna: Bodil Jørgensen, Kristian Halken (även manus med Bendixen och Christian Torpe) och Rolf Lassgård. Sistnämnde behöver förstås ingen närmare presentation för en svensk publik. Jørgensen och Halken spelar bland mycket annat äkta par i den populära danska tv-serien "Badhotellet".
Här handlar det om ett ganska klassiskt triangeldrama. Gerda och Kristoffer åker till Rom för att fira sin 40:e bröllopsdag. De känns som ett hyggligt ingånget par som haft många år på sig att forma sina roller inom äktenskapet. Det är förstås inte så himlastormande, men de vet var de har varandra.
Fast kanske inte riktigt. Gerda har i sin ungdom studerat konst i just Rom. På en restaurang stöter paret på svensken Johannes som var Gerdas lärare under studietiden för lite mer än fyra decennier sedan. Vartefter så förstår vi att det har varit mer än så mellan de två. Gerda vacklar mellan den hon var då och den som hon blev. Tydligen var hon en gång i tiden en riktigt begåvad konstnär i vardande.
"Möte i Rom" kunde ha stannat vid en habil klichéfilm där "den eviga staden" fungerar som vacker fond åt alla turerna – om det inte var för att teamet har varit så otroligt duktiga på att skruva till det lite extra. Inte för mycket, men så där att det ständigt kommer befriande skratt, eller åtminstone stora leenden. Visst finns det ansatser till schabloner i genren, men de stör inte. Det danska teamet har nog haft roligt när de lagt in gliringar mot det självgoda landet strax norr om Öresundsbron.
Men det här är inte främst Rolf Lassgårds film, han gör sin roll bra men faller in i lite väl mycket i Lassgårdska manér här och var. Främst är det Kristian Halkens mer oglamoröse Kristoffer som stannar kvar i minnet efteråt. Halken spelar en man som har gjort så gott han kan, med ett gott hjärta. Han sekunderas fint av Bodil Jørgensen som blir den mest facetterade av dem, och motorn i dramat. Tillsammans visar de att man kan närma sig sjuttio och ändå vara livshungrig och sökande.