Drama
Titel: Passage
Visas på: Fyrisbiografen, Royal
I rollerna: Mzia Arabuli, Lucas Kankava, Deniz Dumanli
Regi: Levan Akin
Speltid: 104 min
Betyg: 3
Istanbul är en stad dit man kommer för att försvinna. Till metropolens befriande anonymitet har den georgiska transkvinnan Tekla sökt sig för att undfly hemlandet sedan hon förskjutits av sin konservativa familj. Men var är hon någonstans? När moster Lia i udda sällskap av Achi, en ung man hungrig på äventyr, sent omsider tar upp spåret efter systerdottern tycks ledtrådarna upphöra så snart de kommer till den turkiska huvudstaden.
Parallellt med den georgiska duon får vi följa den nyutbildade juristen Evrim, en transkvinna och aktivist vars vägar så småningom kommer att korsa deras. Tillsammans ger de två trådarna en inblick i Istanbuls queera värld. En värld som är en integrerad del av storstadens kulturella mångfald, samtidigt som den står under implicit hot från Erdogans regering.
I sin förra film "And then we danced" (som 2019 tilldelades flera Guldbaggar) skildrade Levan Akin tabubelagd homosexuell kärlek inom den patriarkalt kodade, traditionella georgiska dansvärlden. Det var en film som slog stort, väckte uppståndelse i Georgien och innebar den svenske regissörens internationella genombrott. Men det var också en berättelse som på gott och ont var väldigt tydlig. Såväl det bekanta komma-ut-narrativet som motsatsförhållandet mellan konservativa traditioner och queer livsstil var så pedagogiskt gestaltat att det ibland påminde om en brevfilm i "Bullen".
Kanske är det själva sökandets logik som denna gång är nyckeln, för i jämförelse med den förra film upplevs "Passage" som både friare och mindre förutsägbar. Om samspelet mellan den centrala duon inledningsvis kan upplevas som något konstruerat, lossnar också dynamiken gradvis. Här finns en sökande kvalitet i kamerans rörelser, där rollfigurerna ibland tillåts försvinna bland folkmassorna på storstadens gator. En ström av karaktärer passerar förbi i filmens utkant och får en att där ana möjligheten av ett otal minst lika intressanta berättelser.
I rollen som Lia utstrålar Mzia Arabuli ett slags butter envetenhet som dock har antydan om en spelad fasad. När hennes slutna ansikte så småningom förbyts i ett uttryck av vilsenhet ombord på en guppande båt på Bosporen, förmedlar det dock en stark insikt om det egna misslyckandet som blir verkligt berörande.