För tjugo år sedan fastnade skådespelaren Jeff Bridges för den science fiction-anstrukna ungdomsromanen ”The giver” efter det att hans dotter fått som skoluppgift att läsa boken, och har allt sedan dess passionerat strävat efter att filmatisera den. Slutresultatet? En – för att ha stötts och blötts under så pass lång tid – synnerligen medioker produkt. Särskilt om man ser till dagens massiva framgångar för crossover-litteratur respektive film, det vill säga sådan som gillas av både unga och vuxna, som exempelvis ”Hungerspelen” och ”Cirkeln”.
Med en i grunden tänkvärd ramhandling är det förstås synd att inte ens Jeff Bridges, enligt egen utsago, känner sig riktigt nöjd med den film han varit med om att producera.
Jonas (Brenton Thwaites) är en 18-årig kille i en framtida värld, där alla lever i synbar fred och harmoni i så kallade familjeenheter. Alla former av känslor är utraderade ur befolkningens liv genom dagliga injektioner, det finns inte längre smärta, krig eller konflikter, och årstidernas växlingar har försvunnit till förmån för en evigt grönskande vår. Borta är också alla färger, vilket skapar en slags gråmelerad ”Pleasantville”-look över det hela.
Familjeenheterna tilldelas helt sonika två barn att ta hand om, vilka fötts fram av utvalda föderskor. För här har alla ett utvalt syfte, vilket de får reda på vid examensdagen. Men då Jonas vid sin examen ska tilldelas sitt syfte visar det sig att han är den utvalde ”minnesbevararen” – den som i sinnet ska bevara tidigare generationers minnen. Jonas börjar tränas av den nuvarande minnesbevararen (Jeff Bridges), men när han själv börjar känna de av samhället förbjudna känslorna vänds hela hans tillvaro upp och ner.
Att ”The giver” i bokform blivit omåttligt populär som skollitteratur i bland annat USA är inte svårt att förstå, med de filosofiska livsfrågor den väcker. Men i filmform står ”The giver” mest och haltar, och tyvärr gör Jeff Bridges egen stapplande insats inte saken bättre. Varken den hackiga slow motion man så frikostigt kryddar med, eller Jonas enerverande berättarröst, gör saken bättre.
När Jonas börjar inse vad livet faktiskt har att erbjuda finns dock några fina ögonblick – en slädfärd i nysnö, en båttur i solnedgången, dans och musik – som i sig fint summerar det eventuella budskap filmen skulle kunna ha. Nämligen, lite klyschigt men ändå, att ta tillvara på de där ögonblicken och flyktiga känslorna som utgör det vi kallar livet. För som Jonas retoriskt frågar i filmen: ”Om man inte kan känna – vad är då meningen med allt?”.