Slår upp dörrarna till poeterna på Parkvägen

Tora Dahl (1886–1982) är en sällsam figur i svensk litteraturhistoria. I den Lidingövilla hon delade med maken och kritikern Knut Jaensson på Parkvägen 10 passerade under 1930-talet mer eller mindre alla av förra seklets centrala litterära gestalter: Gunnar Ekelöf, Erik Lindegren, Artur Lundkvist, Eyvind Johnson, för att nämna några. Dahl betraktade scenen på Parkvägen lite från sidan. Hon var värdinnan som i tystnad iakttog männens ängsliga strävan, samtidigt som hon närde en djup önskan om att själv göra sig hörd som författare, och betvingade en alldeles egen, privat ängslan om att så aldrig skulle bli fallet.

Efter att ha debuterat som författare 1935 publicerade Dahl sex romaner. Under 1950-talet inledde hon arbetet med den svit som har gjort henne mest berömd: en självbiografi i 18 band där hon uppriktigt återgav sin egen berättelse om de öden som omgett henne under de tidigare decennierna. Publiceringen möttes av häftiga reaktioner bland de omnämnda. Speciellt Artur Lundkvist, då en tung ledamot av Svenska Akademien, slog ifrån sig och menade att Dahl hade förvanskat historien om genierna på Parkvägen.

Journalisten och författaren Jesper Högström har nu skrivit en utförlig skildring av den värld som kringgärdade huset på Lidingö, med fokus på Tora Dahls öde bland de uppburna författarna. Den unika ingång han förfogar över är dagböckerna som Dahl skrev 1939–1944, och som hon lät förbli hemliga i 50 år. Högström träffade på böckerna av en slump när han forskade om Gunnar Ekelöf; som litteraturhistoriskt dokument var de ett helt unikt fynd, en inblick i en dold värld från en sällsynt skarp betraktare.

Högströms porträtt av Dahl och de människor som omgav henne är också en på djupet omvälvande skildring. "Jag vill skriva sant" är en biografi som äger prosans förmåga att försätta läsaren i den speciella, laddade stämning som präglade den svenska mellankrigstidens litteraturscen. Det är förbluffande att se dessa uppburna gestalter, så löjliga i sina plågade själsliv, från Dahls perspektiv. Här finns den fruktansvärda berättelsen om hur Eyvind Johnson stjäl Ekelöfs fästmö, liksom den om Dahls vibrerande affär med den koleriske Erik Lindegren, och den skörhet, sårbarhet och osäkerhet som männen delar.

Det är ett storverk som Högström har åstadkommit genom sitt fönster mot dåtiden. Hans blick är psykologiskt nyfiken men aldrig dömande – han låter Dahls ord stå för sig, placerade i den verklighet i vilken de tillkom.

Man kan låta intresset vila vid de många relationerna, vid de romantiska konstellationerna och de trådar som dras mellan de närvarande. Men det mest givande med den här förunderliga biografin förblir ändå bilden av Tora Dahls eget skapande och de existentiella tvivel som hon brottas med i dess födelse.

Hennes vacklande bild av sin egen förmåga är förstås någonting som hon har gemensamt med många skapande människor, men den klokhet hon ger uttryck för i sina dagböcker är som en blå, klar låga – den är ett försvar för människan: "Det är någonting som stöter bort mig hos honom likväl som hos de andra: att de är författare i första rummet. Det liv de skriver om är för dem det primära, det verkligaste, det verkliga livet kommer i andra hand. För mig är det tvärtom. Jag stöts bort av deras köld inför vad som händer, deras likgiltighet inför människor och människors öden. Det är det skrivna ordet de reagerar för."