Konsert
Philip Glass Ensemble
Uppsala Konsert & Kongress
Fredag 14 juni
Betyg: 5
Denna gång var inte Philip Glass själv med när hans musik framfördes i Uppsala. Det var han förra gången. Vid fyllda 87 är han kanske inte lika ressugen längre. Men hans ande svävade tydligt över framträdandet med den ensemble som bär hans namn. Det inledande verket på kvällen var skrivet direkt för den här gruppen, liksom ett antal till ur Glass digra produktion.
På scenen var de sex musiker, tre blåsare och tre klavaturister. Ytterligare två medlemmar skötte ljudet och de inspelade slingor som lades till några gånger, nog så viktigt. Musikerna utmärktes inte direkt av någon scenkarisma, kanske var de instruerade att även i spelandet vara så minimalistiska som musiken de framförde. När musiken var som mest dynamisk blev det en nästan – fastän bara nästan – smått komisk effekt att se dem samtidigt, särskilt när det blev så intensivt att det kändes som det perfekta soundtracket till jordens undergång. Det måste ligga en stor träning bakom att bara kunna koncentrera sig på att spela Glass musik, förrädiskt enkel på ytan men så intrikat under.
Oftast bygger musiken på upprepade slingor som bara långsamt förändrar sig i rytmik, tonalitet och karaktär, en ”additiv teknik” som Glass själv kallade det. Inledande ”Glassworks” var ett led i hans så kallade ”Walkman-period”, där han gjorde en mer lättlyssnad musik efter de mer krävande operorna. Just det här stycket spelades in i en speciell mix för kassett att för kunna användas i det tidiga 80-talets populära tekniska hit, den bärbara kassettspelaren.
Verket har en nästan hypnotisk effekt med sina upprepade slingor och med det subtila ljusspelet i bakgrunden blev det en meditativ upplevelse att lyssna på. Men om man före pausen invaggades i dessa lugnande pulsslag så vaknade man upp ordentligt efteråt när ensemblen framförde utdrag ur några av Glass operor. ”Satyagraha”, ”Akhnaten” och ”The Photographer” är alla klassiker ur 1900-talets musikhistoria. Extranumret från mästerverket ”Einstein on the Beach” likaså. I alla dessa utgjorde Lisa Bielawas röst ett fantastiskt tillägg, som ett extra instrument. Det kändes överhuvudtaget som att musikerna i ensemblen måste äta, sova och leva Philip Glass musik. Det var nära att man själv blev sådan efter konserten, den hypnotiska dynamiken åt sig in i nervsystemet.