Hur låter en popfrilla? Ett svar får vi av Tonbruket den här onsdagen på Katalin när de spelar ett stycke med just arbetstiteln ”Popfrilla”. Inte för att jag hade någon idé om det själv, men jag förvånas ändå över de lugna, mystiska tonerna. Att kasta sina förväntningar är dock en bra start inför hela den musikaliska resa som Dan Berglund (bas), Martin Hederos (piano, keyboards, violin), Johan Lindström (gitarr, pedal steel, keyboards, piano) och Anders Werliin (trummor, percussion) tar med oss på. Flera låtar presenteras med arbetstitlar då de är prov på Tonbrukets färskaste material, de jobbar nämligen med en ny skiva och det känns speciellt att vara med på turnépremiären.
Kanske finns ett särskilt adrenalinpåslag vid premiärer även för de mest rutinerade, men mest har den lyhörda koncentrationen förstås att göra med själva musiken. Vi befinner oss alltid mitt i ett händelseförlopp, i de avgörande ögonblicken innan någon vet hur det ska gå.
Musiken är som en egen pulserande organism som kvartetten parerar, vid de mest intensiva partierna är det likt ett kirurgiskt ingrepp där livet hänger på en skör tråd. Med de här musikerna behöver ingen i publiken oroa sig, hjärtat pumpar hela kvällen. Många låtar har en växande form som blommar ut i Pink Floydaktiga landskap med svepande elgitarrer och experimentella keyboards, och extranumret ”Polka Oblivion” inleds med ett ljud likt rasslande kedjor till ett tungt stomp och väsande violin som ger Tom Waitsvibbar i barstämningen. Men att prata genrer och referenser känns på det hela taget irrelevant, Tonbrukets värld är helt sin egen i tid, rum och känslor.