Roman
Pauline Olsson Ghoreishi
Alejandro
Albert Bonniers förlag
För 20 år sedan rammade Jonas Hassen Khemiri Sveriges litteraturvärld med sin ungdomsroman "Ett öga rött" skriven på så kallad Rinkebysvenska. Han gjorde då – precis som Karin Smirnoff och Stina Stoor med sin västerbottniska – ett slags litterärt dialektval.
Att medvetet frångå skrivspråkets normer kräver stor omsorg och en mycket skicklig penna om det inte ska upplevas störande för läsningen. Effekten blir omedelbar autenticitet om det görs bra, varför det inte sällan används i romaner som vill belysa ensliga samhällsskikt, som i Pauline Olssons Ghoreishis debut om ett par tonårspojkars käppraka väg in i drogträsket:
"Det var Joseph som tog upp det först det var mest som en tanke eller löst förslag han sa att hans kille i Lindängen börjat ta in större mängder [...] Alejandro blev helt entusiastisk han sa att många i hans klass säkert skulle vilja köpa han vände sig till mig och frågade om jag ville sälja tillsammans med honom dela på allt jag nickade helt sakta."
Det är 2010-tal, åren mellan den historiska VM-matchen, när Chile slår Spanien, och rapparen Mac Millers död. Det namnlösa berättarjaget drömmer om att köpa den där BMW:n på Blocket på sin 18-årsdag. Den kostar 25 000 kronor. Han och bästa vännen Alejandro har på mindre än ett år fått utökad kundkrets samtidigt som pengar och narkotika förvaras på deras pojkrum hos intet ont anade föräldrar.
Det som börjat lite oskyldigt med marijuana – "alla har gräs i Malmö" – eskalerar. Bilen ska kunna ta dem runt i staden, leverera på dygnets alla timmar – Alejandro erbjuder sig att skjuta till från sin del. Sedan dör han. Det är ingen spoiler, romanens första sidor inleds med hans begravning och vecklar sedan ut sig i två parallella spår; tiden innan Alejandro, och den efter.
Inledningsvis upplever jag boken som svårläst på grund av alla uteslutna skiljetecken samtidigt som den spar på sociolekt. Det blir ett varken-eller och satsradningar per se skapar ingen coolhet. Ändå finner jag en rytm till slut, och låter mig föras med i intensiteten som detta skrivsätt skapar. Pauline Olsson Ghoreishi har också gjort imponerande research; intervjuat gängkriminella, benzo-beroende och traumaläkare. Men romanen lämnar en med den kanske viktigaste frågan av dem alla – var någonstans var vuxenvärlden?
Ja, var är den?