Konsert
Timo Räisänen
Katalin, torsdag
För den som utvecklat svårartad allergi mot vanliga julkonserter är "Timo Räisänen tolkar julen" ett riskfritt alternativ. Här finns bara spår av traditionell julmusik. Halterna av normalitet är knappt mätbara. Bara det är förstås uppfriskande.
Timo och hans två medmusiker, gitarristen Pär Öjerot och basisten Rebecca Tholerus, smyger upp på scenen. Bordslampor tänds och ger ett mjukt grönt och rött sken. Samtidigt som en söt doft av rökelse sprider sig inleder Räisänen med en extremt lågmäld version av "Ser du stjärnan i det blå?". Till en början har musiken knappt styrfart. Men göteborgaren vet vad han gör och får förstås ihop vad som först lät som ett omöjligt företag.
Samtidigt sätter han tonen för kvällen. Nästan alla nummer under den två timmar och 20 minuter långa showen (inklusive paus) visar prov på 40-åringens förmåga att skapa dynamik i musiken. Han inleder lågmält och släpigt – bara för att några takter senare bestiga bergstoppar och nå crescendon. Då har han nytta av sin förmåga att pressa rösten så att den når högt på både decibel- och tonskalan.
Betraktat som en julkonsert är det en annorlunda kväll. Det blir ett flöde av aviga och skruvade versioner av sånger som man trodde att man redan hört i alla tänkbara tappningar. Eller vad sägs om "Stilla natt" som fartfull bluegrass?
Egentligen är det först i extranumren som han spelar egna låtar. Då lämnar han de krokiga småvägarna och ger sig ut på sin raka indiepop-gata. Gensvaret på nya singeln "Två vise män" och "Kampen och härligheten" blir enormt och visar att det finns gott om äkta Timo-fans vid borden framför scenen.
Att det blir en trivsam kväll beror inte bara på Timos sätt att tolka julmusik. Han är en estradör som otvunget kan umgås med publiken på ett sätt som känns fullständigt äkta. Det blir många snirkliga mellansnack som, i likhet med låtarna, ofta har en högst oklar destination. Men precis som en annan underhållande göteborgare, Carl-Einar Häckner, lyckas han oftast få något sagt utan att komma i mål.
Upplägget av det allra sista extranumret, Whams "Last Christmas", är betecknade. Efter ett par verser uppmanar Timo den intet ont anande publiken att vissla melodin. Det låter inte bra, för att uttrycka sig diplomatiskt. Timo och musikerna skakar bekymrat på huvudena och lägger ned instrumenten. Konserten är slut.