Roman
Maria Navarro Skaranger
Jag visslar i den mörka vinden
Övers. Ninni Holmqvist
Weyler förlag
Ända sedan Måns Wadensjös "ABC-staden" har jag haft en förkärlek för de romaner som utspelas i förorten, med dess blandning av fattigdom, ensamhet, livsmod och hopplöshet. Många författare väljer att ta sin utgångspunkt där.
Men aldrig har denna miljö och bakgrund fått en sådan lyskraft som hos den norska författaren Maria Navarro Skaranger. I "Jag visslar i den mörka vinden", som i fjol nominerades till Nordiska rådets litteraturpris, får läsaren följa Sidsel (känd från romanen "Emily forever") under några dagar i stadsdelen Romsås i Oslo. Hon är ensamstående med en vuxen dotter som i sin tur är ensamstående med sin son. Här finns inga fäder. "Nästan ingen av oss har någon riktig pappa, varför är det så?"
Läsaren får följa Sidsel under några dagar, som börjar med en bilkrock eftersom hon är en lika vilsen bilist som hon är i själva livet. Hon har sina brister, Sidsel, men också en storhet som överrumplar läsaren. En tilltufsad mamma och mormor, men också en beslutsam kvinna som söker skapa något slags ordning i sitt eget liv. En blandning av skam och stolthet.
Det finns ett återkommande berättarjag i boken som prövar Sidsels värld; var hon bor, vilka hon träffar och det från båda parter lika vilsna mötet med psykiatrin. Samtidigt ser berättaren sig själv i Sidsel, vilket skapar en märklig parallellprocess, fri från förnumstiga samhällsreportage. Berättelsens återkommande frågor håller en existentiell dörr ständigt öppen; "Hur skiljer man egentligen mellan skörhet och sjukdom?" Ja, hur?