Den västgötske bondsonen Klas Jansson (1735–1795) utvecklade sig så småningom till prost parallellt med att han verkade som ivrig botanist. Hans levnadsbana har inte mycket att erbjuda en levnadstecknare i fråga om yttre spänning eller inre dramatik. Så när som på studierna i Uppsala sträckte sig hans resor aldrig utanför Västergötlands gränser och veterligt genomgick han inga inre kriser. Han arbetade samvetsgrant på sin klerikala karriär och författandet av tallösa små naturalhistoriska uppsatser som trycktes i Kongl. Vetenskapsakademiens handlingar. Ekman verkar ha läst dem alla och dessutom satt sig in i den omfattande idé- och lärdomshistoriska litteraturen om svenskt 1700-tal.
Hon följer kronologiskt sin enkle hjältes väg från barndomens lantliga torparstuga via stiftstaden Skaras latingymnasium, där han utmärkte sig i alla ämnen och anförtroddes uppgiften att handleda yngre elever. Därifrån kom han till Uppsala för att studera till präst, men så långt som till teologie examen nådde han emellertid inte. Han ägnade för mycken tid åt att följa den store Linnés föreläsningar, och därtill kom att det lilla sparkapital han medfört hemifrån tog slut. Tvånget att försörja sig ledde till några år som informator på olika västgötska herresäten tills han fick dispens och kunde prästvigas.
Vad han under dessa år tyckte, tänkte och kände har källorna inget att berätta om, men Ekman kompenserar denna brist med målande skildringar av de olika miljöerna. En höjdpunkt var studieårens kontakt med den redan vid det laget vittberömde Carl von Linné som blev hans idol och förebild livet ut.
Den miljö Bjerkander trivdes bäst i och som han utforskade bokstavligen ner till minsta planta och kryp var Kinnekulle – då i än högre grad än idag en fyndplats för annars i vårt land utdöda biotoper. Det han där såg beskriver han i entusiastiska rapporter till Vetenskapsakademien, där han invalts till ledamot.
Ibland tillåter sig Ekman att följa associationsbanor bort från huvudlinjen med nog så nöjsamt resultat. Till exempel den schweiziske advokaten och amatörforskaren Charles Bonnet som i mitten av 1700-talet föregrep Darwins utvecklingslära och försåg den med häpnadsväckande tillägg: ”Djuren skall bli intelligentare, aporna människor och människorna änglar.” Vi har väl dessvärre en bit kvar på den vägen.
Ekman väljer i stället att avsluta sin fascinerande bok med en kort utflykt till det förgångna. I juli 2013 vandrade hon med sin man och hund uppe på Kinnekulle, och där ”stötte jag på Clas Bjerkander i lövskogen. Han var mycket artig men jag märkte att han var förbryllad över min klädsel, som var jeans, rutig skjorta och kängor.” Hon beskriver hans lite lufsiga, 1700-talsmässiga utstyrsel och refererar kort det blomstersamtal de till ömsesidigt utbyte förde. Så bokens tankeväckande avslutningsord:
”Han tog mycket hövligt avsked med en bugning och försvann på den stig jag kommit. Efter en stund kom min hund springande därifrån. Jag hade inte hört henne skälla. Hon tycktes inte ha lagt märke till mannen. Hundar lever i nuet.”
Det verkar vara Kerstin Ekman förunnat att leva både i det förgångna och i nuet.