Nobelpristagaren från 2010, Mario Vargas Llosa, är en tolvtaggare inom författarskrået. Bland nu levande diktare hör han till de allra skickligaste hantverkarna. Det finns hos honom även en människokännedom, som tränger långt in genom förklädnader och yttre åthävor. Som samhällsskildrare förefaller han lika hemmastadd i de välsituerades kretsar, bland makthavarna och deras hantlangare som i de djupare folklagren.
Ändå är synfältet inte begränsat enbart till det egna hemlandet Peru. Böckerna rör sig över ett brett spektrum av sedvänjor och dygder och dit hör också till skumrasket förlagda drivkrafter. Allt detta ingår i den efter Litteraturpriset tillkomna och nu på svenska utgivna romanen ”Den blygsamme hjälten”.
På ett omedelbart plan handlar den om makt och maktmissbruk, svikna förtroenden, hot och utpressning. Samtidigt är den en frodig folklivsberättelse med en del personer och ledtrådar som förekommit i det tidigare författarskapet. Där finns en väv- och klippteknik av det subtilare slaget som när som helst kan få perspektivet att byta fot. Resultatet är ofta ett hopp mellan olika tidsplan, som förhöjer spänningen och medger att skilda förlopp utspelas tätt intill varandra.
Vargas Llosa är en författare med blick för det dramatiskt verkningsfulla. När han sätter igång ett skeende börjar uppslagen och infallen genast att trängas om utrymmet. Starka passioner, hat, hämnd, girighet och lusta driver handlingen framåt. En korrumperad poliskår, överfall, kidnappning, kriminaljournalistik i tidningar och tv återfinns bland byggstenarna.
På 362 sidor utvecklar Vargas Llosa sin romanidé till en väldig äventyrsberättelse och skröna. Den utspelas i staden Piure i norra Peru. Tre huvudspår styr förloppet. De som får störst utrymme handlar om ägaren till ett transportföretag, Don FelícitoYanaqué, och juristen don Rigoberto, som egentligen tänkt sig en lugn pensionärstillvaro i kulturens hägn, sedan han lämnat det försäkringsbolag där han varit anställd. Ägarens giftermål på gamla dar med sin hushållerska och dennes söners åtgärder efteråt, för att få äktenskapet ogiltigförklarat, ändrar dock premisserna i grunden. Att Don Felícito samtidigt får hotelsebrev från maffian, som mot en lämplig dusör erbjuder sig att skydda hans bussar och lastbilar, utgör på ett liknande sätt inledningen till en rad oförutsedda händelser. Den lokala polisen och tillgänglig advokatexpertis blir delaktiga i förvecklingarna. Inte heller hustrur, älskarinnor och en rad kvinnliga släktingar undgår att dras in.
Vargas Llosas förmåga att i detta myller av människor och händelser veta, när han skall undanhålla betydelsefulla detaljer eller i rätt ögonblick släppa fram viktiga pusselbitar, röjer en epikers mästarhand. När det gäller list, förslagenhet och smartness finns här uppenbara likheter mellan de avbildade personernas utförsgåvor och författaren själv. Några avsnitt i romanen kommer den magiska realismen nära. Men mera än att vara ett berättargrepp hör de hemma i romanens tredje huvudspår, som handlar om själva diktandet. Liksom i de essäistiskt utformade resonemangen om människans och lidandets gåta, friheten och ondskan. Den som får axla denna infallsvinkel, är den unge gymnasisten Fonchito. Om han är mytoman eller besitter en sällsynt kreativ begåvning, överlämnas åt läsaren att avgöra. Kulturens styrka och räckvidd är dock behäftad med förbehåll beträffande den fristad för civilisationen som Don Rigoberto för sin del sett fram emot att få uppleva. Hans roll blir att vara författarens röst i avståndstagandet från vad han ser som ”barbariets okultur, enfald och tomhet”.
På senare tid har Vargas Llosas samhällskritik haft som mål att försvara den utsatta västerländska konsten, musiken och litteraturen. Även om han emellanåt skjutit en smula över målet, något som gjort honom kontroversiell i en del kretsar, har hans ståndpunkter fått förnyad aktualitet under de allra senaste åren. Resan på slutet i romanen till Europa och dess kultur- och konstmetropoler är en protesthandling mot medias infantilisering, dess svek och oförmåga att lyfta fram, försvara och hävda den på undantag satta, men för mänskligt växande oslagbara kulturen. Som fallet är när det gäller Peru och globalt lite varstans.
Mario Vargas Llosas insatser som aktivist och motståndsman är allt annat än försumbara. Det gäller också "Den blygsamme hjälten", där han lämnat fullödigast möjliga prov på vad romankonsten förmår.