Ett fotografi av Jan Johansson på scenväggen är det första publiken möter i UKK:s stora sal på lördagkvällen. Alla förknippar vi honom med de jazzversioner av folkmusik som har blivit klassiker, men efter en konsert med inblick i Johanssons mindre kända marker går den som inte redan var bekant med dem därifrån med en förnyad bild av denna mångfacetterade legend.
Scenen fylls sen av en rad förstklassiga musiker – Amanda Sedgwick (saxofon, klarinett), Mats Bergström (gitarr), Lennart Åberg (saxofon, flöjt) och Fredrik Lindborg (saxofon) för att nämna några. Dirigerade av Georg Riedel spelar de även det mest tekniskt utmanande med precision och sväng.
Riedel berättar lite om kompositionernas komplexitet, som att ”Vedergällningen” innehåller mikrointervall och att ”Het sommar” utgår från en viss tonserie, vilket gör den nog så svår att spela på bara piano.
Och apropå piano: en särskild roll i kvällens sättning är har förstås pianisten, och de kunde inte ha hittat nån bättre än Rita Marcotulli som utöver ett makalöst ensemblespel trollbinder hela salen med ett solostycke.
Vi får även höra Johanssons tolkningar av standardlåtar som ”Lover Man”, och Hannah Holgersson på sång i ett unikt återuppförande av verk från minneskonserten till Martin Luther King 1968.
En extra varm applåd får Jan Allan (trumpet) när han visar sig efter pausen och Riedel ställer sig vid basen bakom honom. Ensamma på scenen, intill en tom pianostol och med porträttet av kvällens huvudperson ovanför sig, gör de en magisk version av ”Visa från Utanmyra”, den låt som Jan Johansson troligen är mest känd för.
Hans musikaliska ande känns mycket närvarande i rummet.