Att ge sig på en filmatisering av Klas Östergrens stilbildande generationsroman ”Gentlemen” har varit lite av en helig graal, ett mastodontprojekt i stil med Peter Jacksons Tolkien-filmatiseringar. Och begripligt är det, med över femhundra sidor av invecklade handlingstrådar och metastrukturer löpandes över fyra decennier att omvandla till hanterligt filmmanus (vilket helt påpassligt Östergren själv gjort). Som en av de dyraste svenska filmerna någonsin och med ”Call girl”-regissören Mikael Marcimain vid rodret, har förväntningarna varit minst sagt höga inför premiären av ”Gentlemen” och de fysiska inkarnationerna av gentlemannavagabonden Henry Morgan (David Dencik), den svartsynte poeten Leo Morgan (Sverrir Gudnason) och Henrys kärlek Maud (Ruth Vega Fernandez).
Till Henry Morgans våning på Hornsgatan hittar författaren Klas Östergren (David Fukamachi Regnfors) sommaren 1978 efter att ha blivit bestulen på alla sina ägodelar. Tillsammans inleder de ett apanagesponsrat bohemliv fyllt av kreativitet, lugubra middagar och skattsökande, samtidigt som Henrys och brodern Leos historier får allt mer inflytande på Klas eget liv med ödesdigra konsekvenser.
Så hur är resultatet? Splittrat, får en tyvärr säga. Att Marcimain är en jäkel på tidsenliga skildringar är väl känt sedan ”Lasermannen” och ”Call girl”. När den infamösa gruppen Harry Lime spelar på Gärdet är närvarokänslan total, inte minst genom tjusig musikercameo inkluderande Dungen med vänner.
Men inte ens ”Gentlemen”s nära två och en halv timma rymmer alla de bitar som ska stuvas in och ryckigt avhandlas igenom, och där man som tittare gång på gång känner sig snuvad på den berättarmässiga konfekten. Månne gör sig ”Gentlemen” bättre i det tv-serieformat den även kommer att sändas som i SVT, och där man kan gissa att mer av materialet har fått utrymme. Berättarröster är inte alltid av ondo, men när det som här ska sluddras och stakas igenom titt som tätt hade en lika gärna kunnat vara utan. Och där Östergrens bok är fantasieggande och målerisk, blir Marcimains film istället pådyvlat överdramatisk på sina ställen.
Med detta sagt finns här också mycket som glimmar. Inte minst de mästerligt uppbyggda miljöerna, som den legendariska våningen på Hornsgatan där Klas och Henrys julfirande närapå slår ”Fanny och Alexander”-julen på fingrarna. Från svartvitt, jazzdoftande sextiotal till technicolorprunkande och uppviglat sjuttiotal - varenda detalj är tidstroget återgivet ner till minsta konsumkasse. Hade den hantverksskickligheten satt sig även i berättandet hade njutbarheten varit större.