På det för Kincaid karaktäristiska vis vecklas berättelsen ut sakta och utan en strikt inbördes kronologi. Liksom i hennes ”Annie John” och ”Min mors självbiografi” är berättarstilen lågmäld och okonstlad men samtidigt ytterst precis.
Historien om den nittonåriga Lucy, som i slutet av sextiotalet kommer från en liten karibisk ö till USA för att arbeta som au pair i en storstad som bär New Yorks många kännetecken, brukar anses ha självbiografiska drag. Liksom Kincaid själv är romanens Lucy född 1949. I hennes namn, Lucy Josephine Potter, ekar Kincaids egentliga namn Elaine Potter Richardson. Även Kincaid, född på Antiqua och idag professor vid Harvard, kom till USA som au pair för att så småningom bli kolumnist och författare.
För romanens Lucy blir vistelsen hos det välbeställda men inte särskilt lyckliga paret Mariah och Lewis samt deras fyra små döttrar lika med en definitiv brytning med modern och uppväxtmiljön i Karibien. Oavsett eventuella självbiografiska element rymmer ”Lucy” alla de teman som gång på gång återkommer i Kincaids romaner.
En smärtsam relation mellan mor och dotter är hos Kincaid ett tema med variationer som också återfinns i ”Min mors självbiografi” från 1996. Samtidigt är ”Lucy” en historia om vägen till självinsikt, där mötet med det nya och okända för huvudpersonens del i lika hög grad handlar om att bearbeta sitt eget förflutna.
Kincaid tycks gång på gång tradera samma berättelse om än i olika skepnader; scenen där Lucy observerar kroppen förändringar till följd av puberteten påminner starkt om den upplevelse som berättarjaget får i den några år äldre romanen ”Annie John”.
Det övergripande temat i Kincaids författarskap är berättelser om de mörka skuggor som minnena av kolonialt förtryck och av slaveriet i Västindien kastar över romanpersonernas liv. Detta gestaltas både direkt och indirekt även i ”Lucy”. Under sin uppväxt sägs Lucy ha vägrat hylla det brittiska imperiet och hennes förhållande till de engelska klassiker som utgör hennes viktigaste litterära referens är sedan skoltiden kluvet. ”Namnet Potter måste ha kommit från engelsmannen som ägde mina förfäder när de var slavar; det var ingen som visste säkert, och jag kunde förstå om det inte hade lust att ta reda på en sådan sak”, konstaterar hon vid ett tillfälle.
Men där finns även mer subtila referenser till etnicitet och klass, som i scenen i en restaurangvagn då Lucy observerar att middagsgästerna ”såg ut som om de kunde vara släktingar till Mariah; de som passade upp på dem såg ut som mina släktingar.”
Att enbart tolka Kincaid med hjälp av postkolonial teori vore emellertid att låsa in både romanen och huvudpersonen i en mall som osynliggör berättelsens annars skimrande komplexitet. ”Lucy” är nämligen också en utvecklingsroman och en mästerlig psykologisk skildring. Lucy bär förvisso inom sig ekon av Karibiens smärtsamma historia, men hon är också framtiden. Kincaid tecknar en stark och receptiv individ som trots sina oläkta privata minnen är fast besluten skapa sig ett nytt liv.
I sitt möte med den västerländska vardagen anno 1968 – från kylskåp till belamrade lägenheter och en konsumism som knappast tyckts göra hennes värdfamilj lycklig – betraktar Lucy det nya med såväl nyfikenhet som skepsis. I förhållande till personerna i sin nya omgivning visar hon sig både vara en god observatör och en tämligen bra människokännare.
Under den analytiska ytan bär hon på både sorg och vrede, men hennes brytning med modern uppenbarar samtidigt för henne själv likheterna dem emellan. För att skildra allt detta konstruerar Kincaid berättelsen som en inre monolog; romanens berättarteknik har redan jämförts med såväl James Joyces som Virginia Woolfs.
Som en trettio år gammal roman om en ung kvinnas smärtsamma sökande efter sin egen väg är ”Lucy” märkligt tidlös, och på många sätt närmast en föregångare till huvudpersonen i Elizabeth Strouts ”Mitt namn är Lucy Barton” från 2016. Dessa två till synes så helt olika historier om unga kvinnor ur två olika generationer, av vilka den ena är från sextiotalets Karibien och den andra från vår tids Dublin handlar egentligen om samma sak: om den ensamhet som följer på frågan ”vem är jag och vad handlar livet egentligen om?”