The soundtrack of our lives
Konsert
The Soundtrack of Our Lives
(Support: Svart Ridå)
Parksnäckan
Torsdag 4 juli
Betyg: 4
Innan vi avhandlar kvällens huvudakt måste jag ägna några rader åt kvällens supportband, Ronnebys nya indiepopstolthet, Svart Ridå. En trio som trots sin ringa ålder med en imponerande självklarhet inleder kvällen med att rada upp genomarbetade texter och melodier. Speciellt gitarristen Moa Swanström ger bandet en dimension som är en ovanlig ingrediens i genren de verkar i. Fans av tidiga Kent, Makthaverskan och Terra har hittat sina nya älsklingar.
“I killed myself today, for second life replay”, upprepar Ebbot Lundberg i kanske Soundtrack of Our Lives främsta stund “Second Life Replay”. Textraderna ringar in bandets återuppståndelse – för den här versionen av TSOOL osar verkligen av liv.
Utan ett nytt album i ryggen att visa upp blir den här TSOOL-föreställningen långa stunder en ren och skär hitkavalakad. Inledningen med rockmonstret “Mantra Slider”, Stones-doftande “Firmament Vacation” och Oasis-pampiga “Mind the Gap” kanske förvisso inte tillhör kategorin hits men sätter minst sagt tonen för aftonen.
Det är lätt att stirra sig blind på TSOOL:s överflöd av psykedeliska rockorkaner men faktum är att lugnare nummer såsom “You Are the Beginning”, “The Passover” och den något underskattade orgelpärlan “Broken Imaginary Time” har en lika självklar plats. Här får Ebbots starka röst det strålkastarljus den förtjänar.
Apropå Ebbot så är ingen Soundtrack-spelning komplett utan mer eller mindre övervägda kosmiska mellansnack från hela Sveriges kaftanbärande rockprofet. Han ger oss bland annat en oväntad historielektion om Göteborgs numera insomnade swingersklubbar. För det mesta är det en väldigt underhållande inblick i vad som försiggår i Lundbergs otämjbara hjärna.
Bandet är halvvägs igenom “Galaxy Gramophone” när jag tänker att TSOOL:s musik egentligen inte lämpar sig för sittande publik. Men nästan på kommando samlas alla betalande plötsligt vid kravallstaketet. Något som höjer stämningen och intensiteten avsevärt under efterföljande höjdpunkterna “Bigtime” och “Sister Surround". Vi “sugs in i maskhålet” som Ebbot formulerar förvandlingen.
När TSOOL hängde upp gitarrerna 2012 insåg vi nog inte hur mycket vi skulle sakna dem. Jag hoppas att vi inte tar den här supergruppen för givet igen. Lyckligtvis är det aldrig för sent att börja om.