Drama/Komedi
Titel: Bardo
Visas på: Bio (Netflix-premiär 16 december)
I rollerna: Daniel Giménez Cacho, Griselda Siciliani, Ximena Lamadrid
Regi: Alejandro G. Iñárritu
Speltid: 159 min
Betyg: 2
Alejandro G. Iñárritu är en regissör som inte räds de stora uttrycken och metaforerna. Sju år efter Leonardo Dicaprios grizzlybjörnsfajt i "The revenant" kommer nu "Bardo", en Fellini-doftande fresk om en medelålderskrisande filmregissör. Handlingen är vid det här laget närmast en schablon: det manliga geniet ska motta en utmärkelse, vilket innebär en såväl inre som yttre resa. Tittaren kan lugnt anta att huvudpersonen, i det här fallet dokumentärmakaren Silverio, är ställföreträdare för auteuren Iñárritu.
Som självporträtt är filmen märkvärdigt opersonlig, det är svårt att få något grepp alls om Silverios ångest. Tydligast blir dennes mellanförskap som exilmexikan i USA, och de motstridiga känslor som uppstår vid återvändandet till hemlandet. Alejandro G. Iñárritu slår dock knut på sig själv när han försöker koppla samman sin hjälte med landets kolonialhistoria. Det superpretentiösa innehållet gestaltas med en så ironisk ton att filmen blir något av ett nollsummespel.
Det råder ingen brist på visuell extravagans och storslagna masscener. "Bardo" utspelar sig i gränslandet mellan hallucination och verklighet, en drömlogik som känns igen från mer lyckade filmförsök. Det är en bragd att trots rafflet åstadkomma en så trist film. "Bardo" är en saga berättad av en dåre. Låter stort, betyder intet.