Crister Olsson plockar fram Barbro Lindgrens lilla farbror i lunchteaterföreställningen "Ett teaterliv".
Teater
Ett teaterliv
Av och med Crister Olsson
Uppsala stadsteater, Intiman
Onsdag 23 mars
Året är 1977 och den 23-årige Crister Olsson befinner sig i Uppsala för första gången. Här finns stadsteatern som erbjudit honom ett pjäskontrakt, det första han tackat ja till efter Scenskolan i Göteborg.
Crister hinner knappt påbörja repetitionerna av pjäsen "Kollektivet" förrän det inträffar tre saker som får honom att fundera över vad han gett sig in på:
• Han blir vittne till hur en manlig kollega urinerar i handfatet och ursäktar sig med att "så gör alltid Stig Järrel".
• Han inser att det förekommer spetsad lättöl på lunchen.
• En äldre skådespelare på teatern går i pension och tar omgående livet av sig.
Ungefär så inleder den blivande pensionären Crister Olsson sin lunchteater. Fast frågan är om föreställningen kan kallas för teater. Vi får visserligen några smakprov från filmade repetitioner med 40 år på nacken, och under ett par minuter återupplivar Crister Olsson sin Papphammar-liknande rollgestalt från Barbro Lindgrens "Sagan om den lilla farbrorn".
Men det är berättelserna och minnena som står i centrum under de cirka 90 minuterna (inklusive en efterföljande frågestund). Upplägget är opretentiöst och stämningen blir snabbt gemytlig och otvungen. Crister Olsson är ett scenproffs med publiken i sin hand från första stund.
De flesta av anekdoterna och minnena har tillräcklig bärkraft för Olssons ibland ganska långa utläggningar.
Som den ungdomligt idiotiska idén att girigt suga i sig av haschpipan som vandrade runt bland skådespelarna bakom scenen mitt under en föreställning i Gävle.
Crister Olssson (t h) i en scen från "Fadern 2" tillsammans med Anki Lidén och Sven Wollter. Året var 1992.
När Olsson ska in och levererera sina repliker står det still i skallen. Med maximal koncentration lyckas han ändå dra sig till minnes huvuddragen i pjäsens handling. Men de exakta replikerna går inte att plocka fram. Så det får bli en chansartad improvisation inför en häpen motspelare och en förundrad publik.
Mot slutet av enmansföreställningen klargör Olsson att allt han berättat inträffade under de 15 första åren på stadsteatern. Händelser från de efterföljande 30 senaste åren finns inte med, vilket skulle kunna innebära två uppföljare.
Fast så lär det inte bli. Senare i vår går Crister Olsson i pension, även om han i höst faktiskt kan ses i den framflyttade "Arsenik och gamla spetsar".
Crister Olsson debut på Uppsala stadsteater skedde 1977 i pjäsen "Kollektivet", där han spelade ung narkoman. Här i famnen på Lisbeth Zachrisson.