Tytte Johnsson som hypokondrisk patient ordineras teaterterapi av Daniel Engmans läkare på Uppsala stadsteaters lunchteaterscen Intiman.
"Teaterterapin: Den inbillade sjuke"
Uppsala stadsteater
Regi: Emma Roswall
Scenografi & kostym: Emma Roswall och team från Uppsala stadsteater
Medverkande: Tytte Johnsson, Daniel Engman och Ellen Edlund
Urpremiär 19 november
Molières komediklassiker "Den inbillade sjuke" från 1673 skojade med tidens läkarcharlataner och rika människors sjukdomsnojor. När nu Emma Roswall gjort en lekfull dekonstruktion av den tar hon avstamp i vår tids pandemi och dess psykiska efterverkningar.
En mamma och hennes vuxna dotter söker terapi för mammans hypokondri, eller hälsoångest som dottern kallar det. Mamman, en grandios diva gestaltad av Tytte Johnsson, gör entré försedd med visir, munskydd i guldlamé (!)och diverse annat som ger intryck av hon bär på den rädsla många av oss delar för ett litet nyupptäckt virus.
Dottern spelas av Ellen Edlund med prydlig Alice i Underlandet-kostymering i svartvitt. Hon är till mammans förtrytelse ovaccinerad. Här skaver komedins samtidsuppdatering lite. I synnerhet då Molières grundkoncept för pjäsen är att alla läkare är kvacksalvare som vill sko sig på de rika. Riktigt så är det väl inte med vaccineringen mot covid-19?
Men vi befinner oss vid en teaterscen, en plats för att låta tankar och känslor tumla runt en stund. Och här tumlas det och leks begåvat och kul med teaterns alla uttryck, från ljus och ljud till att kliva in i och ut ur roller.
Den terapeut mor och dotter möter, spelad av en överentusiastisk och bullrig Daniel Engman, sätter Molières manus i händerna på dem. Han får dem att byta om till 1600-talskostymer och kallar den hjälp han ger för rollspel, eller teater.
På en enda lunchtimme hinner trion faktiskt igenom de flesta av teaterns genrer utifrån både nyskrivna och åldriga repliker. De inledande scenernas komedispel med rena farsinslag är uppiggande roligt. När föreställningen dyker ner i relationsdramaspel, blir det mer tungfotat. Mot slutet, när jag sitter och tänker att musikteater är en genre som inte fått plats i föreställningen, brister Daniel Engmans läkare ut i en kuplettsång som skulle kunna platsa i vilken Brecht/Weill-pjäs som helst.
Molière dog kort efter att ha spelat titelrollen i denna sin sista pjäs och det enda som är säkert är att vi alla gör sorti så småningom. Men skratt och teater förlänger nog livet, i synnerhet föreställningar som den här.