Människans existentiella ensamhet får sägas vara ett tämligen genomarbetat, men i gengäld också evigt, motiv inom litteratur och konst.
Den engelska kritikerns och författaren Olivia Laings bästsäljare ”Den ensamma staden” har dock som ambition att ta sig förbi ett lojt konstaterande om att vi är lika ensamma när vi dör som när vi föds.
För vad är egentligen ensamhet? Är det frånvaron av andra människor som bryr sig eller en oförmåga att nå utanför det egna skalet? Är det en själslig åkomma, eller en kroppslig?
Ja, är svaret på samtliga frågor hos Laing, som snubblar över ämnet då hon efter en av de där lika vanliga som oförutsägbara svängningarna som livet envisas med att göra, plötsligt finner sig ensam i en lägenhet i New York. Det gamla livet i England är nedpackat i flyttlådor och den relation som utlovade ett nytt är avbruten.
Överväldigad av ensamhetens förödande kraft – sociala medier är bara en ytlig hjälp – söker Olivia Laing sig till konsten och driver i en lång, vindlande essä genom ett antal konstnärskap som liksom hon har hittat bränsle i den stora stadens urbana enslighet.
Från Edward Hoppers solitära voyeurism, via Andy Warhols desperata försök att skapa en persona för att själv kunna välja sitt utanförskap, komplett med en utvikning mot Valerie Solanas än mer förkrossande isolering, till fotografen David Wojnarivicz lysande gestaltning av ämnet.
Den sistnämndas död i aids leder vidare till vår kulturs vidriga fallenhet att straffa det som uppsattas som farligt och utför normerna med en fruktansvärd ensamhet.
På vägen får dessutom Henry Dargers högst egenartade mycket oroande, och till konstnärens död helt ovisade, bildvärld av små barn och ultravåld en genomlysning.
Laing läser skarpsinnigt och underhållande sina utvalda konstnärskap, och hittar ofta egna poänger. Dargers konst har exempelvis ofta avläst som en spegling av ett monstruöst inre, men som Laing konstaterar är hans levnadstecknare och uttolkare kanske mer drabbade av en oro för de effekter som den gestaltade ensamheten kan föda än av gestaltningarna i sig.
Den svenska översättningen lyckas emellertid bara bitvis fånga Laings snabbtänkta prosa och varierar stort på olika ställen i boken. Ett problem är att det ofta står tavla där det borde stå målning, verk eller bild. Det stör läsningen rejält.
En tavla är något som säljs i mindre nogräknade inredningsbutiker, eller ett öde som drabbar döda konstnärer som, säg, Bruno Liljefors när deras verk har reducerats till det senaste auktionspriset.
Inte bra, snudd på kränkande, i en bok som handlar om konst. Men kanske är jag överkänslig.
Helheten fungerar i vilket fall som helst utmärkt, och det är lätt att förstå varför Olivia Laings tankar kring ensamhet har givit henne så många nya vänner.