Med vad ska man betvinga den som inte fruktar döden? Frågan väcks i norska Åsne Seierstads nya bok om liv och öden i krigets Afghanistan. Historierna i "Afghanerna" bygger enligt författarens förord på händelser som hon fått berättade för sig sedan talibanerna i augusti 2021 åter tog makten i landet.
Efter en kort genomgång av Afghanistans alltsedan antiken krigshärjade historia spinner Åsne Seierstad skildringen av landet kring tre olika huvudpersoner: Jamila, som kämpar för kvinnors rättigheter i en djupt patriarkal kultur; Ariana, född 2001 och uppvuxen under västmakternas kontroll över Kabul; och så Bashir, pojken som rymmer hemifrån och 19 år gammal blir krigsherre hos talibanerna. Dessa tre får representera var sitt skede i och var sitt perspektiv på detta sönderkrigade land.
Efter sin invasion 1979 tillbringade Sovjetunionen 20 år med att försöka besegra mujahedin, de heliga krigarna som med gerillakrigföring och religiös fanatism i sin tur framgångsrikt slog tillbaka. Efter sovjeternas uttåg kom Afghanistan att delas upp i olika små krigsherredömen, och efter flera års inbördeskrig tog talibanerna makten 1996. Man behöll den ända till dess att USA efter elfte september 2001 förklarade krig mot terrorismen och blev nästa stormakt att försöka kväsa det religiösa styret.
Efter ytterligare 20 år tvingades även amerikaner och NATO-styrkor att dra sig tillbaka och lämna fältet fritt för Allahs soldater. Hur var det möjligt? Svaret, visar Åsne Seierstad, ligger just i den religiösa fanatismen. Med dess hjälp kunde små grupper av män, gravt underlägsna både till antal och vapenmakt, nöta ned världens båda stormakter. För: det går inte att vinna över den som med glädje går mot döden.
För en sekulariserad västerlänning är detta inte helt lätt att begripa – men Åsne Seierstad gör det i sin gestaltning av Bashir lite mindre svårt. Inte desto mindre är det skrämmande att ta del av hans kyla när han utan att blinka sänder unga pojkar att bli självmordsbombare och martyrer; ännu mera så, ja, kusligt, när han skrattar då hans egna barn dör. Att de dör som små ska ju ge både dem och deras föräldrar desto mera salighet i paradiset. Samtidigt gör han allt för att vara en god befälhavare och en rättvis make åt sina två fruar. Bashir utför onda handlingar. Men är han ond? Detta får läsaren själv begrunda.
Boken är en initierad och välskriven inifrån-skildring av verkligheten bakom krigsrubrikerna, människorna och landet. Åsne Seierstad tydliggör "den andres" perspektiv på ett sätt som jag knappast har sett någon annan göra. Mycket kretsar kring kvinnorna och deras närmast totala undergivenhet visavi männen. Ariana växer visserligen upp som en vanlig urban tonåring, pluggar hårt och lyssnar på Justin Bieber – men på landsbygden, i talibanland, är det helt annorlunda. Fint skildras vardagslivet; om dagarna lagar kvinnorna mat åt krigarna, om nätterna tillverkar de bomber hemma i köket eller flyr undan västs flyganfall. Dessa skildringar av det stora i det lilla hör till det mest givande i boken.
Så segrar Bashir och hans krigare över världens största militärmakt. Konsekvenserna av det i form av ytterligare hårda inskränkningar i främst de afghanska kvinnornas liv har vi kunnat följa i media. Men för att i någon mån förstå hur de känns inpå huden behövs en bok som "Afghanerna".